Vildandens klagan och vårfågeljaktens ofattbara anakronism
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Eila Alopaeus skriver om den åländska vårfågeljakten både initierat, sakligt och inkännande.
Jag kan bara instämma, till 110 procent.
Vårjaktens anakronism i sin otidsenlighet är näst intill omöjlig att förstå.
Men låt oss först kasta en blick bakåt.
Redan på 1890-talet skrev Elna Nilsson, då 14-årig (!), musiken till dikten ”Villoandens klagan”.
Ett nytt blad i historien vändes, bara jämförbar med det dagens Greta Thunberg kämpar för gällande klimatet.
Men med den oerhörda skillnaden, att den tidens kompakta mansvälde krävde ett ofattbart mod; kroppsaga hörde till vardagen, var nödvändig och föredömlig fostran.
Elna blev en pionjär för något som långt senare skulle kallas natur- och miljörörelse.
Greta behöver ändå inte rädslas fysiskt våld.
Hundra år efter Elnas bedrift var vårjakten så gott som utplånad – förutom på Åland.
Då fördes där en livlig debatt om jaktens berättigande, etik och tidsenlighet.
Jag var då anställd av landskapsstyrelsen och hade å tjänstens vägnar att befatta mej med problematiken.
Dessutom skrev jag i pressen, både prosa och dikt samt sjöng och spelade i radions direktsändning.
Vad?
Jo, ”Vildandens klagan”.
Och reaktionen lät inte vänta på sej; flera påhopp och direkta hot blev resultatet.
Snart 20 år senare stampar den åländska (ödes)frågan fortfarande på ställe.
Kanske bara mera desperat än tidigare, fastkörd som den är i sin återvändsgränd.
Jägarlobbyn har otroligt skickligt kunnat påverka både myndigheter och allmänheten till sin förmån, till ett stenålderstänk, ett upprätthållande av en ofattbar, lokalpatriotisk macho”kultur”.
Men historien har sin gilla gång, det kan vi nu som bäst uppleva med ungdomens klimatengagemang.
Vår tid kräver nya insikter, nya tag.
Ålands image, goodwill och trovärdighet däremot står på spel.
Och i slutändan också ekonomin.
Men hur ska de inbitna åländska jägarna kunna ta sej ur sitt självvalda nödläge med utan att tappa ansiktet?
Skulle någon form av vildmarksguidning, friluftsaktiviteter, naturupplevelser e.d. vara lösningen?
Ålänningarna är ju kända för sin förmåga till kreativitet och företagsamhet.
Därför betvivlar jag inte att saken går att lösas, blott det sunda förnuftet hittar sin plats.
Ännu innan vårjaktens svanesång hunnit klinga ut, med en ännu snöpligare (och de facto dyrare) utgång som följd.
Rolf Nylund
t.f. landskapsveterinär 1990-91
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.