Förflytta dig till innehållet

"Vi tänder ljus för pappa i en lykta som han själv har gjort"

Bitte Hänninen och Jennie Flink förlorade sin pappa i fjol. Foto: Carina Holm


Systrarna Bitte Hänninen, 42, och Jennie Flink, 23, saknar sin pappa varje dag.
– Ibland kan jag bli arg för att jag inte hann hem förrän pappa dog, säger Jennie Flink.
Hon hade firat valborg med sina studiekompisar i Åbo och hade inte en tanke på att han skulle vara så dålig att han dog.
– Och jag hade just stigit av bussen från Jakobstad i Åbo när mamma ringde. Men han hade varit så dålig så ofta också tidigare, så jag sade att jag inte klarar av att börja åka mot Jakobstad igen.
Det gick så fort på slutet, säger hennes syster Bitte Hänninen.
– Vår mellansyster var där och höll honom i handen. Jag brukar tänka att hon representerade oss systrar och att han inte var ensam, säger Jennie.

Cancersjuk i många år

Pappan Guy Flink i Pedersöre var 65 år när han dog den 1 maj i fjol. Då hade han haft cancersjukdomen lymfom i flera år och varit sämre och bättre i många olika perioder.
Ibland var han helt frisk, säger systrarna.
– Jag tycker att det är viktigt att dela med sig av sorgen och saknaden efter pappa, säger Jennie, 23, som studerar modersmål vid Åbo Akademi för fjärde året.
– Det är ju inte alls självklart att en förälder finns kvar, säger Bitte, 42, som är instrumentskötare vid T-sjukhuset och som nu studerar vidare till sjukskötare.
– Speciellt som studerande blir det en större sak att sakna en förälder. De flesta tar för givet att man ska åka hem till farsdagen eller fira jul med hela familjen, och då känner jag att jag inte passar in, säger Jennie.

Pratar ofta om honom

Systrarna talar ofta om sin pappa, minns honom, pratar om sorg och om saknad.
De står varandra nära.
Åldersskillnaden har bidragit till närheten och när mamman började jobba halvtid tog Bitte mycket hand om Jennie när hon var liten.
Jennie säger att pappan var sjuk en stor del av hennes liv.
– Jag minns honom också före sjukdomen. Samtidigt tycker jag att han var sig själv nästan ända till slutet och att vi kunde ha en bra far- och dotterrelation trots cancern. Sjukdomen tog mycket men jag uppskattar också allt det vi gjorde tillsammans som en familj ännu mera på grund av omständigheterna. Cancern gjorde att jag förstod hur skört livet är.

Tolvåringen kunde inte göra pappa frisk

Som tolvåring skrev hon i sin dagbok att hon hade varit ute och skottat snö medan pappa låg på soffan hela dagen och blåste med hårfönen under filten eftersom han frös så mycket efter någon av alla behandlingar som han gick igenom på grund av sjukdomen.
– Jag tyckte att det kändes fel och att vad jag än gjorde som tolvåring, så skulle det inte göra pappa frisk.
Han fick uppleva hennes studentexamen och hann lära känna hennes sambo.
När hon flyttade till Åbo talade de med varandra i telefon varje dag. Om småsaker, om vad katten hade gjort, om vädret.
– Strax före han dog frågade jag honom om jag skulle komma hem till Jakobstad. Nej, sade han, du ska ha det så bra i Åbo, det är ingen fara med mig.
– Ibland blir jag så arg, säger Bitte. Det är så typiskt honom. Han ville inte att man skulle prata om att han var sjuk. Han ville inte att man skulle tycka synd om honom. Efteråt kom allt på en gång.

Systrarna pratar ofta om sin pappa, minns honom och saknar honom. Foto: Carina Holm

Hoppas fortfarande på ett adjöbrev

Då och då böjer sig verben fortfarande i presens och inte i imperfekt: han är, han bor, han har.
– Jag hoppas ibland att vi hittar ett adjöbrev, säger Jennie, men jag vet ju: pappa var inte sådan.
Ofta dyker det upp saker som hon skulle vilja berätta för honom.
– När jag var stressad över en tent kunde han säga att jag skulle gå ut och gå. Jag har lyssnat mycket på de röstmeddelanden som han har lämnat. Jag är rädd att han ska glida bort, att jag är den sista som kommer i håg honom.
– Ni hade en så speciell relation, säger Bitte.
– Jo, vi hade en så bra relation i över tjugo år och nu måste jag klara resten av livet utan honom, säger Jennie.

Inget tal på Jennies bröllop

Hon kan sörja över att han, som tyckte om att hålla tal, inte kommer att hålla något tal den dag hon gifter sig, som han gjorde på de två äldre systrarnas bröllop.
– Det är dumt, men det känns orättvist. Han var alltid så stolt över sina döttrar och stöttade oss. Det är så många frågor jag skulle vilja ställa efter att han dog.
– Så mycket blev obesvarat. Fråga så länge du har någon att fråga, säger Bitte och säger att det i hjärtat finns ett rum för varje människa som inte kan fyllas med någon annan, även om rummet krymper med tiden.
Jennie tycker att det är svårt att prata om sorg med andra unga.
– Många vet inte hur de ska tackla det att jag har förlorat en förälder. Man vill inte ens nudda vid ämnet döden, det blir för mörkt. Samtidigt vill man ju att alla ska veta att han var en fantastisk människa. Det skulle vara så mycket enklare om han levde, då kunde man bara ta hit honom och säga: här är han.

Farsdagen firas tillsammans

Farsdagen firar de tillsammans med mamma i Pedersöre.
– Vi tänder ljus på graven och i en speciell gårdslykta som pappa själv har gjort.
– Jag brukar också tända ljus för honom på min balkong i Åbo. Farsdagen handlar också om gemenskapen, om att träffas hela familjen, och nu är han inte längre här, säger Bitte.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *