”Vi ska akta oss för politikens sol-och-vårare”

Snart är det då dags igen: det bankar på dörrarna och det lockas med en stor säck full med presenter, som någon annan får betala för. Det ena omslagspapperet är glansigare än det andra. Det är givandets högtid. Det är bara att ta för sig.

Men först kommer julen.

Jag syftar såklart på riksdagsvalskampanjen, vars konturer vi börjat se under de senaste veckorna. Bit för bit portionerar partierna ut sina teser i offentligheten. De tydligaste paketeringarna kommer tillsvidare från oppositionspartierna. Deras skuggbudgeter – alltså alternativ till regeringens budgetförslag 2019 – får samtidigt ses som en första programförklaring inför valet den 14 april. Igår onsdag debatterades skuggbudgeterna i riksdagens stora sal.

Politiska budskap är alltid ett tveeggat svärd. Dels måste de vara attraktiva nog för att locka väljare, både tidigare och nya, inför valet. Men dels borde de stå pall för kritisk granskning också efter valet. Har någon i sin frenetiska jakt på löspoäng, speciellt i kampanjens slutskede, lovat lite väl mycket? Alla vet vi vad svaret brukar vara på den frågan.

Ibland straffar synden sig själv. Det finns flera exempel, en del groteska. Som då oppositionspartiet Sannfinländarna före valet 2015 lovade plocka ned månen från himlen, men bara ett par år senare som regeringsparti hade halverat sitt understöd för att slutligen spricka. De rykande ruinerna bestod av en gläfsande oppositionsfalang, som utan att blinka började kritisera allt det de dittills försvarat i regeringen. Och så en avhoppad falang, som stannade kvar i salongsvärmen och idag är blott en pulveriserad Blå dunst.

Detta med valbudskap betyder i alla enkelhet att inte lova mera än man kan hålla, men sedan hålla vad man lovat. Vilken definitionen på ”vallöfte” sedan är kan man diskutera. Jag har brukat föredra ordet ”målsättning” och egentligen lovat bara en sak: att göra mitt bästa för att målsättningarna skall uppnås. Så mycket mera kan man inte lova.

I ett läge där ekonomin dessbättre växer, exporten drar, sysselsättningen förbättras och prognosen för statens skatteinkomster skruvas upp är det lätt att – igen – bli fartblind. Vissa talar rent av om ”jakovara”, det finska uttrycket för extra utdelningsbara pengar. Så vips dyker de glansiga paketen upp igen. Visst är det både frestande och tillåtet att öppet ventilera möjligheterna att med pengar rätta till gjutningsfel som finns i våra krångliga system för exempelvis social trygghet eller föräldraledigheter. Alla ser vi otaliga hål som vi vill lappa.

Men: Om vi lärt oss något av det förgångna är det ändå att man inte kan säga A om man inte också säger B. Alltså: inte ens det mest behjärtansvärda förbättringsförslaget är särskilt mycket värt om förslagsställaren inte samtidigt på ett trovärdigt sätt kan förklara hur det skall finansieras – och av vem.

Enkelt och klassiskt uttryckt: Man måste först baka kakan innan man kan börja fördela den. Alltså kan ett hugat regeringsparti inte ens i valkampanjens stekhetta börja mäta ut vad som helst i förväg, allra minst då vi vet hur lömska konjunkturerna är.

Och det är här, exakt här, vi också inför den begynnande valrörelsen mellan partierna börjar se samma tydliga skiljelinje som också (be)visar att ideologierna inte är döda. Vi ser klanderfritt paketerade godsaker halas upp ur portföljen. Men då det blir tal om vart räkningen skall skickas skiljer sig verktygen i backen. Vissa tror på piskan, andra på moroten.

Det är inget fel med att ha en agenda. Inte heller med att vara konsekvent i att föra fram denna sin agenda. Jag hävdar dock att vi inte löser de stora strukturella problemen i samhället genom att nöja oss med att cementera våra bottenlösa brunnar av behov och sedan bara mekaniskt skicka räkningen till samma källor för aktivitet, risktagning, flit, nya jobb och – just det, skattepengar – som riskerar strypas om bara de enögt ideologiska käpphästarna tillåts husera fritt i hagen.

Att vi skall akta oss för enkla svar på svåra frågor – även kallat populism – har vi lärt oss från de två senaste riksdagsvalen. Den faran är ingalunda förbi. Men vi skall också akta oss för politikens sol-och-vårare, som skrupellöst flirtar sönder den spirande ekonomiska tillväxten med pengar, som ännu inte finns.

Stefan Wallin
Riksdagsledamot, SFP

Lokala riksdagsledamöter och politiker som skriver kolumner i ÅU med jämna mellanrum är Stefan Wallin (SFP), Eeva-Johanna Eloranta (SDP), Li Andersson (VF), Saara Ilvessalo (Gröna) och Saara-Sofia Sirén (Saml).

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*