”Vi är innerligt tacksamma för den vård våra föräldrar fick på Kimitoön och bestörta över hur Åbo skötte om sina svenskspråkiga äldre”

Dagligen läser vi i ÅU eller på Yles webb om de privata bolagen som sköter äldre eller om vår hemkommun Kimitoöns diskussioner kring äldrevården.

Det gör att tankarna går till vården våra föräldrar fick under de sista åren i sitt liv.

Det är både positivt och negativt, och om hur klienter och anhöriga kan bli behandlade.

Det har gått fyra år sedan vår mamma dog och sex år sedan hon en vanlig dag föll ihop hemma i Åbo.

Hon hade drabbats av dubbel infarkt, både hjärninfarkt och hjärtinfarkt.

Pappa som var hemma med henne beställde ambulans och sade att hon fallit, vilket tolkades som något ”inte brådskande”.

Det gjorde att hon fick vänta över en timme på att komma till ÅUCS och vården kunde börja.

Efter många veckor på intensiven flyttades hon till en rehabiliteringsavdelning på stadssjukhuset, och det var då långdansen började.

Infektion på infektion drabbades hon av vilket gjorde att ingen rehabilitering kunde börja, och då hon förstås inte repade sig flyttades hon till stadens långvårdsavdelning.

En svensk sådan fanns inte eller tog inte emot patienter som var i behov av mycket vård, mamma var och förblev förlamad på vänster sida vilket gjorde att hon behövde hjälp med allting: ätande, wc-besök och att komma upp från sängen till rullstolen.

Mamma fick således inte vård på sitt modersmål, vilket alla äldre människor behöver och något som staden lovar.

Vi kontaktade staden, Åbo stads äldrevård och svenskspråkiga politiker men liten reaktion väckte vår klagan.

Äldrerådets ordförande Carin Åminne reagerade dock, hon svarade på vårt brev och skulle föra det vidare.

Vi fick således nöja oss med att mamma förblev placerad på en stor avdelning där de flesta låg i fyra personers rum.

Vården var inte mer än det nödvändiga, mat, påklädning och mediciner.

En gång per dag togs mamma upp ur sängen för att sedan lämnas ensam i sin rullstol.

Andra patienter som ropade efter vårdare eller hjälp fick heller ingen respons av personalen.

Var de för få, hade de för lite tid, eller bristande intresse?

Det halvår mamma vistades där var en plåga främst för henne men också för oss anhöriga som dagligen kom dit för att hålla henne sällskap.

Att höra gamla människor ropa efter hjälp utan att få den är ingenting vi önskar andra ska behöva uppleva.

Efter många diskussioner med hemmet och stadens personal kring vården för mamma var situationen ganska låst.

Ingenting hjälpte och mammas plats var där den var.

Dessutom var pappa i för gott skick för att få en plats nära mamma.

Kriteriet var att han behövde hemvård mer än fyra gånger per dag, vilket han inte gjorde.

Om det fanns dessa platser privat vet vi inte för det var inget alternativ just då, och i så fall bör man vara beredd att betala mycket mer.

Det slutade med att vi istället försökte få båda våra föräldrar flyttade till vår egen hemort Kimitoön.

Vi hyrde en lägenhet åt pappa i Silverringen och efter fyra månader flyttade han dit och mamma fick en plats på Silverbacken.

Detta kändes som himmelriket!

Mamma fick vård på svenska, pappa kunde bo nära henne och få den hjälp han själv behövde.

Ganska fort var han i behov av mera hjälp och då fick de båda en plats på Hannahemmet.

Han hann innan detta också vistas en kort tid på Kimito ”bäddis”.

Alla platser har haft en positiv personal som varit hjälpsam och lyhörd.

Vi är innerligt tacksamma för den vård och omsorg våra föräldrar fick på Kimitoön!

Vi är ännu bestörta över hur Åbo skötte om sina svenskspråkiga invånares vård.

Fast vi vuxit upp i staden är vi glada över att inte behöva bli gamla och hjälpbehövande där.

Små kommuner har hittills skött sin uppgift bra och vi hoppas att i framtiden också får ha det så men till ett rimligt pris för kommuninvånarna.

Det är ingen lätt uppgift våra förtroendevalda har och jag hoppas de får arbetsro i den och har mod att tänka rätt.

Vi ska minnas att det är de äldre som skött om oss och de bör få så bra och värdig vård som möjligt i slutskedet av sina liv.

Siw Westerback
Dinah och Dan Sorsa

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*