Verksamhetskultur och strategi – samt minnen av en kulinarisk kulturkrock

Den första gången jag reste till Kina i början av 2000-talet besökte jag Shanghai för att delta i en vetenskaplig konferens. Första kvällen besökte jag tillsamman med en grupp finländska doktorander och forskare en närbelägen restaurang för att inmundiga kvällsmat.

Ingen av oss hade tidigare varit i Kina och vår kunskap om den lokala matkulturen var därmed begränsad till de besök vi hade gjort till kinesiska restauranger i Finland.

Vi stötte på det första problemet direkt när det inte fans en engelsk meny att tillgå. Tacknämligt nog innehöll menyn också fotografier av de rätter som fanns att beställas.

Vår servitör såg lite fundersamt på oss när var och en på finskt vis beställde just den rätt som han skulle äta. Servitören ville försäkra sig om att vi verkligen menade allvar när vi beställde flera portioner av samma kötträtt.

Det andra problemet uppstod när maten bars in och vi skulle börja äta. Rätterna kom in i den takt de blev klara. Tallriken med den beställda rätten lades på den roterande glasskivan som ofta står på borden i restaurangerna.

I takt med att rätterna kom in, tog någon tallriken och började äta för att den inte skulle kallna. Servitören, som vi det här laget inte visste om hon skulle skratta eller gråta, försökte förgäves få oss att förstå att vi skall låta serveringsskålen stå kvar på glasbordet och låta skivan sakta rotera så att alla kan i tur och ordning ta av rätten. Så gör man alltså i Kina. Våra servitörer såg småleende på vårt, i deras ögon, konstiga beteende.

När vi gick ut ur restaurangen var vi nog alla mätta, men vi undrade lite förstulet över hur annorlunda matkulturen var i förhållande till vår referensram.

När jag några resor senare blev bjuden av en kinesisk kollega på en middag och jag fick mig förklarat hur man äter insåg jag ju hur gravt vårt sällskap hade missat möjligheten att lära oss hur och vad man äter i Shanghai.

Efter många mycket givande och lärorika resor till Kina har jag lärt mig att uppskatta den kinesiska kokkonsten. Maträtter som serveras i Kina är utomordentligt smakrika men de flesta kött- och kycklingrätter inkluderar tillredning av hela djur det vill säga de innehåller ben, brosk, inälvor och organ.

Att spotta ut benbitar och brosk på den för ändamålet existerande tallriken är alldeles normalt och nödvändigt, till och med önskvärt liksom högljutt smackande och rapningar av välbehag. Det krävdes aktivt arbete att glömma bort allt vad min mamma hade lärt mig om bordsskick. Den första rätten med hela kycklingben fick mig antagligen mest att se ut som en illa grimaserande Rowan Atkinson när han serverades råbiff på en fin restaurang. Numera går det som en dans att spotta ut benbitar och brosk på tallriken, men än så länge endast i Asien.

Den kulinariska kulturkrocken blev för mig väldigt konkret. Jag gav så småningom upp mina egna invanda mönster om att mat skall tillagas och ätas på ett visst sätt. När jag gjorde det öppnades nya insikter i den främmande kulturen.

Jag återkommer till dessa funderingar när jag sitter och läser utkastet till Åbo Akademis nya strategi. Strategiutkastet är på remissrunda för att vi inom universitetssamfundet skall kunna ta del av texten och kommentera den.

Detta är en viktig del av organisationsledning, att förankra det styrdokument som skall fungera som huvudsaklig vägvisare de kommande åren.

Jag sitter och läser. Funderar på ord, saknandet av andra ord, linjedragningar och implikationer som presenteras i utkastet. Jag väger formuleringar och tolkar utifrån min referensram vad skrivaren har avsett.

Jag tänker på hur viktigt det är att dokumentet speglar en tydlig riktning på ett tillräckligt konkret sätt för att dokumentet skall användas som grund för de beslut som skall fattas. Jag funderar på risken med att implementeringen inte blir klar och tydlig, så att de gemensamt överenskomna riktlinjerna inte följs.

Den stora utmaningen är hur vi skall få strategin att leda till ändrade arbetssätt i dagens föränderliga värld utan att tappa grunderna i vår verksamhet. Minnena av mina första kinesiska måltider kommer starkt tillbaka. Hur min föreställning om hur man borde äta blev en begränsning till att uppleva något nytt. Hur länge det tog innan jag hade lyckats normalisera de nya intrycken.

Hur skall vi få strategins idéer att effektivt spridas i hela organisationen och leda till nya framgångar? Verksamhetskultur äter strategin till frukost, som en god vän uttryckte det.

Det kräver en genomtänkt strategi och ett gott förändringsledarskap.

Ronald Österbacka

Professor i fysik, Åbo Akademi

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*