Förflytta dig till innehållet

Världens undergång är ditt eget fel

Den senaste tiden har jag för andra gången börjat lyssna på en ljudbok om fornnordisk mytologi (asatro) skriven av Neil Gaiman.

Det är en fantastisk bok som ger en nästan kronologiskt uppställd version av de sagor som finns nedskrivna i de två eddorna.

Frun min undrade varför jag bryr mig om dessa sagor. Mitt svar är att det bara finns något i mig som längtar efter en koppling till något som är mycket äldre än det jag har omkring mig.

En känsla av någon form av djup. En fantasi om att jag haft förfäder som suttit runt lägereldar i tusentals år och berättat någon version av precis samma saga.

Att någon i min ålder berättat samma saga till sina barn, precis som jag berättar till mina egna. Att man använder sagorna för att ge barnen förebilder för att bli bra människor (eller kanske krigare som vikingarna tyckte viktigt…).

Första gången jag lyssnade på boken var jag som fängslad i berättelserna.

Berättandet anspelar på de svaga minnen jag har av dessa berättelser från min uppväxt, vilket rör upp en form av nostalgisk energi inom mig.

Det är sagor om asar, vaner, alver, dvärgar och jättar. Om stora faror och heroiska insatser. Berättelsen om världens undergång, ragnarök.

Men nu när jag för andra gången lyssnar på sagorna hör jag något annat.

Det första jag nu börjar förstå är vilka de olika väsen som finns i berättelserna anspelar på.

Asarna är att likna vid adeln. De sitter högst upp i världsträdet yggdrasil och de vet om det.

Vener är att likna vid vanligt folk, som fyller viktiga funktioner men inte spelar med i maktspelet på samma sätt som asarna gör.

Dvärgarna går att likna vid andra stammar som den egna stammen har handelsförbindelser med. En grupp man är neutralt inställd till men man avser inte att ha djupare relationer med dem utanför handeln.

Jättarna är den grupp som har den mest tydliga paralleller till vår värld – jättar är de folk som är utanför den egna stammen där vanliga regler inte gäller.

Precis som i vår värld idag så räknas något så obehagligt som mord olika beroende på om det är inom gruppen eller utanför.

Om mordet sker inom landet är det just det, mord. Sker det mot andra människor i krig, då är det inte bara ostraffbart, det är att föredra.

Jättar är den mytologiska motsvarigheten till “de andra”.

Det andra jag märker är att karaktärerna är väldigt mänskliga på sitt sätt.

De har sin personlighet, med både goda och dåliga sidor. Men i stället för att höra sagan för dess handling hör jag nu något nytt.

Som när gudarna hotade att tortera Loke till döds för att han givit dem en dålig idé. Trots att gudarna själva röstade enhälligt för idén fullt medvetna om deras eget ansvar.

Som när gudarna lurade en bergsjätte att bygga deras nya mur. När jätten nästan var klar och sedan förstod att den var lurad så dödade de jätten med glädje.

Som när de lurar den starka och vänliga Fenrisulven att bindas fast, vilket krossar hans hjärta och skapar deras största fiende.
Och så vidare.

Det jag hör är inte längre bara spännande historier.

Det jag nu ser framför mig när jag lyssnar är en successivt upptrappad tragedi. Gudarna beter sig inte som man borde.

De ljuger, luras och förstör. Det är deras egna handlingar leder till slut till världens undergång.

Jag tror inte längre att man använde gudarna och dess berättelser som förebilder. Jag tror man använde dem som avskräckande exempel.

Vad som händer med dig om du tror att du kan luras, förstöra och härja.

Vad som händer med dig om du tror att de moraliska regler vi lever efter inte följs. Att det leder till både din och min undergång.

Kanske det finns något att lära sig av dessa gamla sagor ändå.

Rasmus Basilier

Ekonomie magister

Program manager, German Scalers Expansion Accelerator

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *