Varför inte göra en midsommarinsats för arternas mångfald? Plocka och riv, rensa och rädda!

Välkommen åter, glada fest, Som löf och blommor pryda!
Hur hög och lummig skogen står, Och blommor le der under.

Så börjar sångtextförfattaren Magnus Elmbalds dikt ”Midsommar”. Det är glada fåglar, koskällor som pinglar, porlande källor – allt ur ”lyckans horn”.

1800-talsdikten för tankarna till midsommartraditionen om hur man ska plocka växter och sedan lägga dem under dynan. I drömmen får man sedan se vem man ska leva sitt liv med. Enligt somliga ska växterna vara nio, men det exakta antalet spelar knappast någon större roll.

Men så blir det plötsligt allvar i dikten! Så här skriver Magnus Elmblad.

Hvad muntert lif! Nu börjas re’n.
Mot löf och blommor fejden.

Fejden? Javisst, fram med lien och skäran! Nu ska vi få bukt med naturen! Tukta, tukta!

Den här ”fejden” handlar visserligen om att hitta växter för midsommarstången, men likväl låter det ganska dramatiskt – nästan som vårt nutida krig mot invasiva växter.

Kuva allt det sköna. Eller nåja, inte allt det sköna, men en hel del sådana växter som faktiskt är riktigt vackra.

Den första juni förlängdes listan över invasiva växter med dessa: blomsterlupin och sandlupin, hampstånds, parkslide och jättteslide samt korsningen mellan dem, vattenpest, apelsinbalsamin och vresros.

Metoderna skärps. När statsrådet nu har listat vresrosen som en invasiv art ska den utplånas inom loppet av tre år. Utplånas. Gäller inte de förädlade varianterna, dock.

Hur som helst så ska den vilda bort inom en övergångstid på tre år. Sedan ska den inte finnas någonstans – inte heller på din eller min gård.

NTM-centralerna sägs övervaka att förbudet följs. Hur, det förblir oklar, för knappast kommer vi att få se några trädgårdsinspektörer dyka upp.

Kanske man kan ange sin granne på samma sajt där man kan rapportera fynd av invasiva arter?

Är exempelvis vresrosen då så farlig? Nå, den som har sett hur växten kan täcka stora ytor på holmar eller stränder vet hur invasiv den faktiskt är. Vresrosen tränger inte bara undan andra arter men ser också med sina vassa borstliknande taggar till att människor håller sig borta. Rekreationsvärdet mimimeras.

Ännu allvarligare är såklart att växten utarmar sin miljö. I en artikel i tidskriften Luonnon Tutkija redogör Panu Kunttu, Terhi Ryttäri och Sanna-Mari Kunttu för arten. Artikelns fotografier illustrerar hur arten i Pargas skärgård fyller sänkor på Gåsharu och breder sig ut på strandängar på Gommaskär.

Då man tänker på hur snabbt vresrosen spridit sig är det inte underligt att många är oroliga. Den första nedtecknade observationen i Skärgårdshavets yttre skärgård är från Örö 1963, den andra från Kuggskär 1967 (båda numera en del av Kimitoön). Nu hittas arten lite överallt.

Vresrosen kan se hur fin, oskyldig och icke-invasiv som helst där den pryder en trädgård – men då tänker man inte på att fåglar sprider dess frön. En grönfink har föra frön 200 kilometer från en buske.

Bekämpningen är särskilt arbetdryg, långsam och dyr i skärgården. Kanske det är därför myndigheterna gått in för en mer bestämd linje?

Det finns ändå ett bekymmer med det skarpare tonläget: En möjlig motreaktion. När nyheten om den kompletterade listan över invasiva växter spreds, var det många som reagerade negativt: Nu börjar det gå till överdrift, har inte myndigheterna annat att göra, jag bestämmer om min trädgård … Och det går ju inte att förneka att flera av de invasiva är så trevliga.

Men. Invasiva växter tränger inte bara undan andra växter fysiskt men utgör också ett hot mot flera insekter, som i sin tur är viktiga för många arter. Därför, gör som i dikten, bryt hela fång – eller om inget annat, så plocka ens många vackra lupinbuketter denna midsommar.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*