Vår välfärdsmodell grundar sig på jämlikhet – det gäller också under kriser

Finland har gått igenom många kriser under sin självständighetstid. Ser man till efterkrigstiden så kan man helt klart säga att den kollektiva utvecklingstanken var bärande. Systematiskt utvecklade man utbildningen och man gjorde det med klara målsättningar och en önskan om att alla kunde få starta från samma linje i livet. Det vägvalet gav oss också det bästa utbildningssystemet – en konkurrenskraftig utbildningsstig som oberoende härkomst, social eller ekonomisk ställning eller också boendeort gjorde oss alla till jämlikar i tidigt skede. Det här måste vi komma ihåg för att klara av att se klarsynt på den kris vi nu befinner oss i. En kollektiv målsättning och värderingar byggde landet. Så också tanken kring en stark utbildningssektor med kunnig och hängiven personal.

När det kommer till krisen vi nu befinner oss mitt i är vi extra sårbara för allt. Vi oroar oss för liv, hälsa och givetvis framtiden. Vi vet inte riktigt vad som väntar och när. Samtidigt försöker vi hålla i rutinerna och jobbet. Och skolan. Under några veckor har skolan till stor del blivit distansutbildning. Det har satt oss lärare i en unik situation utan speciellt många direktiv, vilket gör det svårt för oss att veta exakt var andra befinner sig. Vi kan inte mäta allt via närvaro i t.ex. Teams eller Zoom. Vi är tränade att vara flexibla och vi hjälper dagligen våra elever med problemlösning på olika nivåer, vilket vi nu också själva har nytta av.

När det kommer till distansutbildning så ser vi vissa skillnader mellan kommuner. Och i det här läget är det bra att poängtera att det har skillnad i hur man satsar på t.ex. lärarnas kompetensutveckling och stöd. Vi har många skolor och kommuner som just nu kan dra stor nytta av satsningar som gjorts genom åren både gällande teknik och fortbildningar. Samtidigt måste vi komma ihåg att allt inte hänger på lärarna. Vi lärare ska stödja undervisningen och utvecklingen, vi gör definitivt allt vi kan och lite till. Det är ett ledsamt faktum att det finns unga elever som inte har det bra hemma eller har andra problem med t.ex.  hälsan. Det ser vi tydligt i skolvardagen och vi gör allt vi kan för att fånga upp dem. Varje dag. Det samma gäller också de som har utmaningar med inlärning. Där satsar vi nu mycket på att klara av deras utmaningar.  Vi tröttnar nämligen aldrig på det ansvar och förtroende vi getts som lärare, vilket också bevisas av att vi klarade av att flytta all undervisning till nätet över en natt.

Med det här i åtanke är det synnerligen illa vald tidpunkt att prata om samarbetsförhandlingar i utbildningssektorn. Utbildningen är i ett kritiskt skede och behöver i dag allt stöd och alla resurser som kan ges för att uppnå det som vårt välfärdssamhälle vilar på, jämlikhet. Vi landar igen i den kollektiva insatsen och värderingar.

Tids nog kommer det att finnas tid för analys och tillbakablick. Tids nog finns utrymme att diskutera digitala strategier mot en jämlik utbildning. Men just nu måste vi gemensamt sluta upp bakom våra unga, bakom utbildningen och rätten till den. Vi åstadkommer inget genom att peka finger åt varandra – sällan har man löst kriser så. Det är klart att media ska granska även utbildningens insatser och skillnader. Det är medias roll. Men det är bra att fundera på vad man åstadkommer just nu med att gå åt olika sektorer som istället behöver stöd och high five. Vi behöver ge varandra ork på vägen och en känsla av att vi räcker till. Även vi lärare.

Inger Damlin

FSLs representant i OAJs styrelse

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*