ÅU 08.01.2019 05:00

Onsdagen den 9 januari är en stor dag i Ivalo i de nordligaste Finland – klockan 11.59 den dagen går solen upp.
Därmed är det slut på polarnatten, som började den 3 december och som innebär att solen sedan dess inte har gått upp över horisonten.
Jag har i över tio års tid tillbringat en vecka i Lappland under polarnatten.
Fram till dess levde jag i villfarelsen att polarnatten var ett slags evig natt där man famlade i beckmörker.
Desto mera ögonöppnande var den faktiska upplevelsen, som tvingade mig inse hur felaktig min föreställning hade varit.
Att solen inte går upp över horisonten betyder ju inte att den inte skulle gå upp alls.
Dagsljus är det förvisso bara under några timmar på dygnet, men om dagen är klar får man under den tid solen ligger nära horisonten ta del av en enahanda färgprakt som följer solens rörelse.
Nyanserna av olika färger växlar från morgonens rödaktiga skimmer till ett gult sken som efter en tid övergår i lysande orange när solen åter börjar sjunka.
Innan de blir helt mörkt igen färgas himlen lila innan dagen avslutas i en djupblå nyans på färgkartan.
Allt detta ljus reflekteras av ett snötäckt landskap och framstår i jämförelse med en mulen och regnig dag hemma i Åbo vid samma tid som rena ljus- och färgterapin.
Lappland under polarnatten, eller kaamos som i mina öron klingar mera dramatiskt, är ett helt annat Lappland än vårvinterns ljusa Lappland då dagarna hunnit bli längre.
Det Lappland där folk i turistbroschyren sitter av på en terrass i solglasögon och njuter av solens värmande strålar.
Själv blev jag redan vid första mötet omåttligt fascinerad av polarnattens nyanser och den tysta och dämpade atmosfären, och det är jag ingalunda ensam om.
Under de tio år som gått har jag bevittnat hur mängden utländska turister som besöker Lappland under polarnatten skjutit i höjden.
På skidorterna är utlänningarnas närvaro knappast ägnad att förvåna.
Men det är en sannerligen absurd upplevelse att promenera i icke-turistiska tätorter som Ivalo och Enare mötas av idel utlänningar, i huvudsak japaner.
Visst är lokalbefolkningen mer talrik, men den rör sig inte till fots.
De utländska turisternas närvaro är en aldrig sinande källa till intressanta observationer som även placerar den personliga upplevelsen av livet i polarnatten i ett bredare sammanhang.
På skidorten möter man dem i butiken, i backen, i spåret – eller ute på kvällen stirrande mot himlen efter att en applikation i mobilen har informerat om att det är norrsken i nordväst.
Eller på restaurangen som i äkta fusionsanda kombinerar det finska och asiatiska köket.
Asiatisk mat kan vara efterlängtad för den som tröttnat på renskav och renhamburgare eller på att steka plättar i en kåta.
Samtidigt ger observationerna perspektiv på hur fascinerande, men även farlig, snön kan vara för en person som aldrig upplevt den.
Vilken genuin glädje det kan ligga i att få krama och kasta en snöboll – för att inte tala om den totala snöbollskrigföringen.
Vilka vådliga situationer som kan följa när en person som aldrig har åkt pulka susar ner för en 1,8 kilometer lång pulkabacke upplyst av lampor konstruerade för att ge sken av norrsken.
En del möten lämnar i huvudsak efter sig frågetecken.
Vart var den glada utlänningen som med bestämda steg gick mot slalombacken iklädd hjälm och längdåkningsskidor egentligen på väg?
Tidvis fladdrar de utländska turisterna förbi någonstans i marginalen, nästan som i en parallell verklighet.
De bor i små stugor eller ”iglon” med glastak, som växer upp som svampar ur jorden, i ishotell eller i nybyggda lyxhotell på den kallaste och blåsigaste platsen uppe på fjället.
Allt för att maximera möjligheten att bevittna norrskenet, ett av de fenomen som lockar turister till Lappland.
Ibland susar de förbi i slädar dragna av huskyn och renar, alternativt i små tåglika slädar fästa vid snöskotrar.
Kanske är de på väg att besöka julgubben och hans entourage någonstans i vildmarken, kanske till en renfarm för att uppleva ett ”autentiskt” samiskt liv.
Allt detta till priser så hutlösa att en finländare sannolikt skulle betala motsvarande summa endast för att bo i en femstjärnig bungalow på någon enslig tropisk ö.
Som så exotiska presenteras upplevelserna att man inte förvånas ett dugg över att var tredje vuxen britt de facto tror att Lappland är en fiktiv plats som kan placeras i samma kategori som Narnia, Midgård eller Nangjila.
Det visade en enkät som en brittisk dagstidning gjorde i höstas.
För såväl turisterna som lokalbefolkningen är onsdagen i Ivalo i alla fall en stor dag.
Efter att ha gått upp 11.59 går solen igen ner klockan 12.35.
Polarnatten är slut och blickarna kan mentalt börja riktas mot den eviga dagens tid. Även midnattssolen är nog så exotisk för den som lever på en breddgrad där det blir beckmörkt klockan fem på eftermiddagen.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln