Var är samhällsdebatten om de möjligheter som reningen av Skärgårdshavet skulle medföra?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag deltog i en paneldebatt som Operationen för det unika Skärgårdshavet ordnade i måndags, där professor emeritus Kalervo Väänänen citerade universitetsbibliotekarien Volter Kilpis dikt ”Havet väntar inte” (Meri ei odota).
Dikten är aktuell, eftersom den beskriver Skärgårdshavets tillstånd. Nu under vintern är vattnet oftast klart och det är lätt att falla in i en falsk känsla av att havet klarar allt och inget behöver göras. Men senast på sensommaren både känns och märks Skärgårdshavets problem bokstavligen i skinnet.
När vattnet blir varmare så flyter algerna i strandbrynet vid våra sommarstugor, lukten stör och vid badstränderna ser vi kommunens meddelanden om badförbud. När de blågröna algerna frodas i juli, så värmer bilden om den Finska rena naturen, det klara vattnet och den friska luften, inte speciellt mycket.
En annan poet, Edith Södergran, gav oss en inblick i framtiden redan 1916. ” Sällsamma fiskar glida i djupen, okända blommor lysa på stranden; jag har sett rött och gult och alla andra färger, men det granna, granna havet är farligast att se, det gör en törstig och vaken för väntande äventyr: vad som har hänt i sagan, skall hända även mig!”
Från poesi till lösningar – jottai tarttis tehrä, för havet väntar inte. Egentliga Finlands riksdagsledamöter lämnade före jul in en motion för rengöring av Skärgårdshavet. Regeringen förkastade dock motionen. Det fick en att inse, detta är en betydligt större fråga, det handlar inte bara om oss eller vårt landskap. Detta är en nationell skamfläck.
Därför kommer Operationen för Skärgårdshavet som på beställning, att skapa konkreta åtgärder för att få utvecklingen i rätt riktning. Förenklat handlar det om att förhindra att näringsämnen rinner ut i vattendragen och att få ner kvävebelastningen radikalt.
Forskarna har många olika åtgärdsförslag för att påverka situationen, men samhället har fokuserat på andra saker. I måndags rapporterade Yle om riksdagsledamöternas ståndpunkt till flygskatt. Vi lever i en tid, där utsläppskompensationer och teoretiska tekniska minskningar av utsläpp intresserar mer än havet.
Kanske är det enklare att titta på fenomenet ur ett globalt perspektiv och fokusera på luften, det påverkar ju också haven. Men havet väntar inte. I panelen påminde jag om att vi måste göra val, våra resurser är begränsade. De resurser som används för arbetet mot klimatförändringen bör tydligt riktas till vår näromgivning.
Tidigare riksdagsmannen Stefan Wallin konstaterade på samma tillställning, att ännu år 2006 hade Östersjön en central roll i samhällsdebatten. Nu handlar debatten om att begränsa flygande, höjningar av bränslepriser och andra åtgärder som negativt påverkar vanliga människors vardag. Varför gå över ån efter vatten, då problemen är rakt framför oss?
Var är samhällsdebatten om de möjligheter som reningen av Skärgårdshavet skulle medföra?
Cirkulär- och bioekonomi skulle få en central roll och när vattnet skulle bli klarare, skapar det förutsättningar för utvecklingen av en hållbar turism i vår unika skärgård. Detta skulle leda till bättre trafikförbindelser, mångsidigare service och en starkare nationell självkänsla. De ekonomiska möjligheterna är betydande, men för att uppnå dessa mål så räcker det inte bara med beslutsfattarnas goda vilja. I detta arbete behövs både media och vi alla.
Vilhelm Junnila
Riksdagsledamot (ps)
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.