”Vad är det som gör mig värdefull? Klichén säger att jag är värdefull för jag är jag, men vem är jag? ”

Spegel spegel på väggen där…  Så säger man i en saga från medeltiden, då människan samlades kring det enda ljuset, när de kom samman med vänner.

De ville se varandra, de behövde hjälp av elden. Elden behövde finnas i mitten, så att alla fick både värme och ljus från källan. Gruppen som samlades bestod inte av så många, för alla måste få plats att nära elden. Avstånden gjorde också att vi inte umgicks med särskilt många utanför bygemenskapen. I en så liten grupp var det enkelt att vara bäst på någonting. Någon var duktig på matematik, en annan kunde berätta historier, en tredje var en glad kock. I gruppen hade alla en egen specialitet.

Under våren har jag, liksom sannolikt många andra, följt med Sveriges Robinson på TV. En brutal tävling i mitt tycke. Att konstant vara hungrig och aldrig få vara ensam. Men i gruppen du lever med på Robinson-ön är du bäst på någonting. Alla deltagare har en talang som gör dem unika. Någon är snabbast, en annan klarar av de statiska tävlingarna bäst, en tredje kan göra upp eld, en fjärde var socialt kunnig. Listan är lika lång som antalet tävlande.

Men i den tid jag lever nu kan jag aldrig vara bäst på någonting. I skolan för 25 år sedan kunde jag det, men våra barn kan aldrig vara bäst på någonting, tyvärr. Det finns alltid någon som är bättre än mig i dagens samhälle. Kanske inte i min närmiljö, men via internet. Jag kan via Youtube bjuda in någon som alltid är lite bättre än mig eller någon annan. Det här gör att sången du vet väl om att du är värdefull, att du är viktigt här och nu, blir ännu viktigare än tidigare att förankra i oss.

För vem är jag? Det är utmanande att kunna identifiera sig nuförtiden. Jag kan sätta stämplar på mig; fru, mamma, präst, men vad gör mig speciell? Dessa tre titlar bär många andra bekanta också med bravur. Så vad är det som gör mig värdefull? Klichén säger att jag är värdefull för jag är jag, men vem är jag?

Min identitet formas tack vare alla relationer jag haft och har. Skolans köksa som berättade om sorgband för mig, klasskompisar, med vilka vi ibland var de bästa vännerna och ibland avskydde varandra som pesten, lärde mig om försoning. Alla de som visat vad passion innebär i olika intressen, för att inte glömma alla dem som har uppfostrat mig i mitt yrke.  Jag formas av alla möten jag har. Alla relationer, oberoende ytliga eller långvariga, formar mig på något plan.

Alla jag möter ser hoppeligen något värdefullt i mig trots av vi inte alltid kan sätta ord på det. För jag är unik, det har många sagt åt mig, och när jag hör det otaliga gånger börjar jag till sist tro på det.

Vi människor kopierar varandra i vårt beteende, jag tror på detta. Samtidigt kan jag erkänna att detta är motstridigt i vår individuella värld. Men jag tror på mångfalden också i min egen personlighet. Skapelsen är svårare än greppa än att jag skulle vara enhetlig. Skapelsen är större än mitt förstånd och mina ord. Jag behöver pluralism i mitt liv, för att skapa min identitet.

Just denna mångfald kan jag sakna när jag sitter hemma vid mitt skrivbord och försöker skapa visioner. Jag tror på att mångfalden som inte alltid syns i spegeln bär på hemligheten till att våga tro på det goda.

 

 

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*