Tyskland, Tyskland över allt…

I ett oroligt Europa har Tyskland under de senaste decennierna börjat framstå som ett stabilt fäste. Det har inte enbart att göra med en stabil valuta – D-markens senkomna och omstridda efterföljare € (euron). Det har mera att göra med årtionden av politisk stabilitet. Att den stabiliteten inte är självskriven kunde vem som helst se efter de senaste tyska valen – förbundsdagsvalet och valen i Bayern och Hessen. De kristdemokratiska konservativa systerpartierna CDU och CSU befinner sig lite på kollisionskurs. Hur mycket den kursen sedan kan påverka partiernas utveckling kunde vi redan se. Det var egentligen den tidigare CSU-chefen Horst Seehofer, som spräckte fasaden kring Angela Merkel. Sprickan fick sedan följder i en upprivande kamp om partiordförandeposten. Annegret Kramp-Karrenbauer hade redan av ”Mutti” Merkel lyfts upp till generalsekreterare för partiet. Då redan såg man det som en långtidsstrategi.

Kramp-Karrenbauer valdes med minsta tänkbara marginal och efter valet har kampanjen mot henne fortsatt. Under ytan finns det alltså motsättningar och det är inte alldeles uteslutet att dessa motsättningar har sina rötter i grundläggande intressekonflikter.

Ett exempel.

I Europaparlamentet har en stor del av energin under året gått till att försöka få ett hållbart innehåll i de stora rambesluten kring framtidens klimatpolitik. Ramarna skapades av utsläppshandeln, av besluten om fördelningen av utsläppsbördan (för transport, byggnader och jordbruk) samt av beslutet kring den förändrade jordanvändningen (inklusive skogsbruket).

Den än så länge viktigaste delen av innehållet handlar om att minska CO2-utsläppen för personbilar och tung transport. Här visade Tyskland plötsligt en mindre ansvarsfull attityd. Inom EU-rådet finns det – i princip – två olika sätt att skapa beslut. Det första består av att man försöker bygga ihop en kompromiss, som på goda grunder kan accepteras av alla. Det kräver skicklighet och segt arbete, men skapar mera hållbarhet och bättre sammanhållning.

Det andra sättet består av man skapar en s.k. blockerande minoritet. Det har varit ett vapen för Visegrad-gruppen kring Ungern, Polen, Slovakien och Tjeckien (med ett visst understöd från Rumänien och Bulgarien). Visegrad-gruppen har också utnyttjats av andra motsträviga.

Men i en så viktig fråga som att begränsa CO2-utsläppen lierade sig Tyskland med Visegrad – Europas främsta politiska förorenare. Varför?

Tysklands energipolitik är i baklås. Under sommaren producerades 31 procent av Tysklands el med brunkol, 16 procent med stenkol. Samtidigt försöker man stiga ut ur kärnkraften, som enligt

FN:s klimatpanel IPCC klassas som en energikälla med låga CO2-utsläpp. Det är helt enkelt en räkneövning som inte går jämnt ut.

Tysklands dåliga energibalans är en varning för alla och envar. En koldioxidneutral framtid kommer nämligen att förutsätta mera el – mera hållbart producerad el.

Nils Torvalds
Skribenten är ledamot av Europaparlamentet (SFP)

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*