Tradition och förnyelse

Förhållandet mellan tradition och förnyelse är en ständigt aktuell problematik inom varje organisation och rörelse.

Detta har jag på nytt blivit påmind om de senaste veckorna då jag har läst den nyligen utkomna boken Toffe och hans tal. I ett av talen säger Christoffer Taxell, alias Toffe: ”Att kunna kombinera tradition – eller skall vi hellre säga sitt grundläggande uppdrag – och förnyelse är universitetens ständiga utmaning.”

Kontroverserna inom våra kyrkor dessa år betecknas vanligen som en motsättning mellan konservativa och liberaler.

Djupast sett är det ändå inte en uppgörelse mellan olika grupper av mänskor utan en naturlig och ständig spänning mellan två grundläggande behov hos varje organisation: Hur bevara troheten mot de ursprungliga visionerna och idealen, den ursprungliga uppgiften, när man skall fullgöra detta uppdrag i en värld med ständiga förändringar och nya utmaningar?

Hur bevara den livsviktiga identiteten i den ständiga mobiliteten?

Detta var den bakomliggande frågan när påven Johannes XXIII sammankallade det andra Vatikankonciliet (1962–65), vilket har betecknats som 1900-talets största kyrkohistoriska händelse.

Konciliets uppdrag angavs med ordet aggiornamento, uppdatering, bringing up to date.

Uppdateringen, förnyelsen av den romersk-katolska kyrkan gällde härvid inte den ursprungliga tron utan denna tros utgestaltning i ord och handling och strukturer, så att den på nytt blir relevant och angelägen och möter, utmanar och inspirerar livet i en förändrad värld.

Kyrkans, liksom varje organisations och rörelses väg löper mellan två diken, det ensidiga och rigida bevarandets dike och den ensidiga och ytliga förnyelsens dike.

I det ena diket stelnar traditionen i brist på förnyelsens livgivande impulser.

I det andra diket spårar förnyelsen ur i brist på traditionens vägledande vision.

Det visar sig sålunda att traditionen och förnyelsen inte är varandras motsatser, vilket tanklöst förutsätts i många av dagens debatter.

De två behöver varandra. Utan förnyelse dör traditionen. Utan tradition leder förnyelsen till en minnesförlust beträffande ”det grundläggande uppdraget”.

Förnyelsen kan också bevara, traditionen kan också förnya.

Frågan blir då vad som hör till den äkta traditionen och den äkta förnyelsen. Vad i traditionen är ursprungligt och tidlöst, vad är tids- och situationsbundet och därmed föränderligt?

Och hur långt kan förnyelsen gå utan att svika traditionen? Detta är den ständiga problematiken inte bara inom våra kyrkor och universitet utan också i många andra sammanhang.

Vid mitt skrivbord har jag inom synhåll tänkvärda citat att reflektera och meditera över.

Just nu har jag i mitt blickfång ett citat ur Bibeln: ”Jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren.” (Jer 9:24)

Hur skall detta bibelord, som uttrycker något av det mest ursprungliga och dynamiska i den judiska och kristna traditionens tro och etik, tillämpas i dagens värld?

Får denna gudomliga glädjekälla med kärlekens, rättens och rättfärdighetens renande och livgivande vatten välla fram i dagens samhälle och kyrka på ett sätt som gör att den gamla traditionen får förnya t.ex. kvinnosynen och olika minoriteters belägenhet?

Eller ingår i vår andliga tradition också sådana element som i dagens läge fortfarande måste styra och kanske begränsa detta flöde, begränsa förnyelsen – till och med på bekostnad av kärlek och rätt, vår Herres glädjeämnen?

Detta är vår fråga, gammal och ständigt ny.
John Vikström
ärkebiskop em.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*