Tova Randers uppror är inte över — men berättelsen om henne handlar inte bara om våldtäkt

Märta Tikkanen. Foto: Cata Portin

När Märta Tikkanens ”Män kan inte våldtas” kom ut 1975 satte kritikerna i Finland i halsen, i Sverige mottogs den med varmt intresse. Där landade romanen i en debatt om en reform av sexualbrottslagen, i Finland bullrade den in i en tystnadskultur.
Nu ges den ut igen som ett slags förebud till Märta Tikkanens brevbiografi ”Måste försöka skri-” som ligger pinfärsk på bokhandelsdiskarna.

”Män kan inte våldtas” förtjänar en omläsning i dag, den är en roman som fortfarande kan läsas som en utmanande röst i diskussionen om jämställdhet. Just nu kan den också ses med kravet på samtyckeslag som bakgrund.
Romanen handlar om Tova, frånskild tvåbarnsmamma, biblioteksanställd, 40 år, som våldtar den som våldtagit henne och anmäler sig för polisen. Men det prejudikat hon velat bli finns inte i den samhälleliga föreställningsvärlden.

Då det begav sig var det inte bara män som var chockade över att en kvinna tar till sexuellt våld, kvinnor var också arga. Lo Kauppi som regisserat ”Män kan inte våldtas” i en scenversion för Stockholms Stadsteater (premiär i februari i år) pekar på det i en intervju.
Hon tänker sig att boken för fyrtiofem år sedan väckte kvinnorna ur en föreskriven passivitet och att själva tanken att man skulle spräcka den var förskräckande.
Tryggast då att gömma sig bakom indignationen en bokstavlig läsning kan generera. Märta Tikkanen fick sin beskärda del av den här responsen, det känns märkligt att ta del av den så här i backspegeln.

Romanen är ju ingen uppmaning till öga för öga-aktion, utan ett experiment, som all fiktion är. What if? Man ska läsa romanen noga. Då märker man att minst lika mycket text som går åt till att skildra våldtäktsmannen och övergreppet, och Tova Randers hämnd på Martti Wester (som också är ett övergrepp), upptas av Tovas tankar kring sitt avslutade äktenskap med Jon Randers, föreställningar om kvinnans roller, om strukturer.
Första kapitlet som bara är knappa två sidor är inte ens slut när vi får veta var Tova orubbligt står: ”Tova tror på frihet. Hon tror att mänskor ska kunna leva tillsammans utan att göra varandra illa. Stå i bredd, kallar hon det. Hon är van att få förklara vad hon menar när hon använder det uttrycket.”

Det finns en lika orubblig systematik som gäller för bägge spåren i romanen: svaret på våldtäkten med en annan våldtäkt (ett orimligt sätt att handla), viljan att leva på ett annat sätt än Tova gjort i sitt äktenskap (något omvärlden inte ens gitter försöka formulera svar på). Tova har svårt att genomföra våldtäkten – hon får suggerera fram det aggressiva rus som behövs för att dominera och förnedra en annan varelse.
Det är obehagligt att läsa. Men omvärlden måste fås att fatta vad en våldtäkt är. På köpet får Tova erfarenheten av att vara förövare. Hon håller sig till planen och det går nästan som hon tänkt – utom att Martti Wester efteråt, när polisen anländer, inte vidkänns att han är våldtagen. Polisen skrattar. I Lo Kauppis pjästolkning kör de Tova till psyk-akuten.

”Män kan inte våldtas” har kommit ut i nyutgåva i sommar. 

Viktiga böcker fungerar – oberoende om de är skrivna för decennier eller sekler sedan – som ett slags lins genom vilken vi kan se vår egen tid. I dag ser vi delvis andra saker än 1975. Efter metoo har man också upplevt en perspektivförskjutning. När historierna blir många ser man ett mönster, ansvaret kan inte dumpas hos de utsatta.
Metoo har också visat att inget löses med att man tar lagen i sina egna händer. Man måste förändra den. Redan i ”Män kan inte våldtas” är det en av huvudpoängerna. Boken är något så sällsynt som en finlandssvensk tendensroman. Jag hurrar för det.

Jörn Donners film från 1978 är jämförelsevis svalt inriktad på thrillerspåret, men ändå inte så dum. Anna Godenius som gör huvudrollen har en karisma som avvisar all slags epitet som offer tillskrivs.
Men filmen har låtit kursen glida iväg från den uttalade diskussion (eller monologen inne i Tovas huvud) om de strukturer som förhindrar män och kvinnor att leva i bredd.
Scenföreställningen vrider frågeställningen på sitt eget sätt. Genom att låta skådespelare axla flera roller understryks delaktigheten i både offer- och förövarroll. Det fina i föreställningen är att den behåller komplikationerna, visar upp en ”välgörande outreddhet i positionerna”, som en recensent uttryckte det.

Tikkanens robusta grepp är ju att sätta fingret på en outredd öm punkt och trycka till så det känns. Det geniala i det är att det överlämnar de avslöjande reaktionerna till oss. Och något har ju skett sen 1975. Sexuellt våld är ett samhälleligt ärende. Den allmänna jämställdhetsdiskussionen kan det vara si och så med.

”Nu vågar hon”, står det i slutackordet i romanen, där händelsekedjan får en ny sväng. Men rösten är ganska lågmäld nu. Tova anropar alla ”okunniga, skräckslagna och halva”.
”Upproret har börjat.” Så slutade romanen 1975. Så slutar den i dag.

Ann-Christine Snickars

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*