Tacka dem som ”bara” gör sitt jobb

”Det är trångt i överkäket”, sa den unge tandläkaren på den svenska han kunde och bestämde att två av mina hörntänder skulle dras ut genast de började sticka fram.

Ett halvt liv senare såg jag tandläkarens namn på en mässingsskylt i en trappuppgång här i Åbo. Jag fick en känsla av att jag borde ringa på och tacka. Men för vad då? För att han bara gjorde sitt jobb en dag på sjuttiotalet i den desinficeringsmedelsluktande tandkliniken på Visasbacken i Jakobstad? För att han gjorde sitt jobb och jag därefter gått igenom livet med en ganska jämn tandrad, utan att ha behövt dras med tandställning som många av mina jämnåriga? För att han gjorde sitt jobb och jag ända sedan brytningsskedet mellan mjölktänder och permanenta tänder fått ha ett okomplicerat förhållande till tandläkarbesök?

Livet är till stora delar rutin och upprepning, men förvånande ofta har någon annans yrkesskicklighet betydelse för vilket intryck de vardagliga och odramatiska händelserna lämnar hos oss. I många yrken, i synnerhet inom den offentliga tjänsteproduktionen, består den professionella utmaningen i att upprepa samma eller liknande åtgärder varje dag, men ändå se de unika behoven i varje fall.

Be en ny skolelev gapa varje halvtimme och snabbt kunna avgöra att elevens liv framöver blir lättare om man drar ut hörntänderna i tid. Leta efter bortglömda t-streck i elevernas skrivböcker och ha öga för när det bara handlar om slarv och brist på övning och när det finns behov av särskilt stöd. Se en ny patient komma in för mammografiscreening var femtonde minut och veta att de flesta kan vandra ut från undersökningen och fortsätta sitt liv som normalt, medan några kommer att få ett omskakande besked.

Den som känner sig behandlad som ett rutinärende brukar komma ihåg det.

På min tidigt grundlagda positiva inställning till tandläkarbesök går många tveksamma och skräckslagna. Själv kommer jag förmodligen livet ut stå undrande inför stencilen med instruktioner för plattfotgymnastik jag begåvades med vid varje besök hos skolhälsovårdaren. Ingen förmådde någonsin förklara hälsoriskerna med platta fötter och vad som skulle bli bättre av att följa streckgubbsinstruktionerna om att plocka upp en penna med tårna. Det blev bara en meningslös rutin.

Den som jobbat länge, oberoende av yrke, vet att det är omöjligt att varje dag på jobbet, varje klientmöte eller varje text skulle bli det bästa man någonsin gjort. Yrkesskicklighet innebär också att leva med det här och jobba vidare utan att fullt kunna kontrollera vad som kommer att lämna bestående intryck hos någon annan.

I en tid där möjligheterna till omedelbar respons är oändliga känns den erkänsla som kommer med fördröjning därför särskilt värdefull, både när den formuleras formellt i tal eller skrift och när den kommer till en som en oväntad gåva.

Som den gången brandlarmet gick på Kommunernas hus i Helsingfors. Ur skaran av anställda och konferensgäster som stod ute på gårdsplanen och huttrade, banade sig en kvinna fram till mig. Hon ville bara tacka för några rader i en kolumn jag skrev flera år tidigare. Det råkade vara en text få andra hade kommenterat och det har glatt mig länge efteråt att någon känt sig berörd av några rader i en text som garanterat inte är den bästa jag någonsin skrivit.

Nej, jag ringde aldrig på hos tandläkaren från förr, men jag tror att han hade blivit glad om jag gjort det.

 

Siv Sandberg

ÅA-forskare i offentlig förvaltning

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*