Stjärnor med drömmar – vissa har lyckats exceptionellt väl medan andra stått för mer eller mindre pinsamma prestationer
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Hollywood har gjort sig känt som en plats där second hand är att föredra framom nyproducerat.
Remakes, prequels, sequels, revivals – allt går. Det är därför på inga sätt förvånande att vi nu förlänas den fjärde versionen av A Star is Born.
Originalfilmen gjordes 1937 med Janet Gaynor och Fredric March i rollerna som stjärnskott respektive dalande skådespelare.
Scenariot upprepades 1954 med Judy Garland och James Mason och 1976 var det dags för Barbra Streisand och Kris Kristofferson, nu som musiker istället för skådespelare. I denna tradition följer Bradley Coopers nyfilmatisering med Lady Gaga i rollen som blivande stjärna.
Det finns alltid en risk då musiker tar steget från musikscenen till filmduken. Vissa har lyckats exceptionellt väl medan andra stått för mer eller mindre pinsamma prestationer.
Jag är i alla fall en av dem som gärna förtränger Britney Spears i Crossroads, Mariah Carey i Glitter och Madonna i Swept Away.
Personligen har jag alltid haft svårt för popartisten Justin Timberlake som skådespelare. Inte för att han är dålig, jag kan objektivt se att han ibland till och med är riktigt bra, utan för att han aldrig slutar vara Justin Timberlake. Jag ser inte den han spelar, jag ser bara att han spelar. Varumärket står i vägen för en genuin upplevelse.
Kanske är denna transformation alldeles särskilt utmanande för popstjärnan, en artist som inte bara säljer sin musik utan även sitt ansikte. Som lever på att vi redan har en bild av vem denna person(a) är. Att då kunna skala av sig masken och försvinna in i en ny roll är få förunnat.
Men Lady Gaga lyckas faktiskt visa en ny, fascinerande sida i rollen som Ally.
Kanske just för att hon i sitt artisteri så tydligt har anammat en persona. I A Star is Born känns det mer som att se Stefani Germanotta, som hon heter på riktigt, än Lady Gaga. Det gör upplevelsen än mer naken och ärlig, som att vi voyeuristiskt får tillgång till två karaktärer i en.
Det finns också de som så framgångsrikt gått över från musik till film att de blivit synonyma med det senare. Det är till exempel lätt att glömma att Mark Wahlberg länge var Marky Mark från Marky Mark and the Funky Bunch och att Will Smith började som ena halvan av hiphop-duon DJ Jazzy Jeff & The Fresh Prince.
Att skådespelare söker sig till musiken är minst lika vanligt, men där är det klenare med framgången.
Många är duktiga sångare, vilket de också visat i diverse musikalfilmer – Jeff Bridges i Wild Heart, Anna Kendrick i Pitch Perfect, Nicole Kidman i Moulin Rouge, Kristen Bell i Frozen och nu Bradley Cooper i A Star is Born, för att nämna några – men steget från att sjunga inom ramen för en roll till att satsa på en musikkarriär är långt.
Trots det finns det många som verkar nära rockstjärnedrömmar och gärna lever ut den fantasin i mån av möjlighet. Ryan Gosling, Johnny Depp, Jared Leto, Keanu Reeves, Juliette Lewis, Jack Black – alla har de egna, varierat framgångsrika, rockband.
En av de mer framgångsrika exemplen är Zooey Deschanel, som slog sig ihop med musikern M. Ward och bildade duon She & Him.
Det mest fulländade samtida exempel jag kan komma på är ändå Donald Glover. Community- och Atlanta-skådespelaren har vid sidan av skådespeleriet en framgångsrik karriär som rapparen Childish Gambino. Att Drake inledde sin karriär i den kanadensiska tonårssåpan Degrassi: The Next Generation är däremot preskriberat.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.