Släckta ljus och mörka skyltfönster?

Diskussionen om var det nya psykiatriska sjukhuset i Åbo ska byggas är intressant. Den avslöjar blinda fläckar.

Motiveringarna till att bygget skulle uppföras på den sk Mikrotomten handlar om bättre effektivitet (ur vårdsynvinkel), smidighet, större öppenhet.

Ledande tjänstemän i staden, inklusive stadsdirektören, har å sin sida signalerat att en mindre synlig och mindre värdefull tomt skulle vara bättre. De ser ett psykiatriskt sjukhus som ”en sluten värld”.

Det ligger nånting lite kusligt över argumenten. Åbo stad motsätter sig det nya sjukhuset på paradplats med motiveringen att det inte passar in i omgivningen som ska vara ett stadens skyltfönster när det handlar om vetenskap och framsteg, Science Park. Det ska vara liv och rörelse.

Jag undrar varför man inte opponerat sig mot andra byggen och hallar i området? Är ett parkeringshus i betong fint att ha i ett skyltfönster? Vad signalerar det för öppenhet?

I själva verket finns det bara en sak som passar riktigt dåligt i ett skyltfönster i en stad som talar för framsteg och vetenskap — och det är en psykiatrisk vård som lämnar människor utan hjälp långt bak i köer i en remisskedja som sträcker sig över månader, ibland år.

Nu har ju vissa ledande tjänstemän retirerat efter upprörda reaktioner. En som ÅU citerat säger att staden kan acceptera förslaget, alltså bygget, såvida det finns caféer och affärslokaler i bottenplan. ”Vad som sker i huset från våning två och uppåt spelar ingen roll.”

Jag hoppas att tjänstemannen har blivit fel citerad. Inte MENAR en ledande tjänsteman det där – att bara jag får ha min glansbild så bryr jag mig inte om vad ni gör, vem som springer i era trappor.

Allvarligt talat blir jag betänksam. Pia Heikkilä berörde problematiken i en ledare nyligen (ÅU 10.10). Hon påtalar att Åbo redan har ett skamfilat rykte när det gäller psykvård. Hon hänvisar till den så kallade G1-skandalen (vanvård av äldre med psykiatriska diagnoser). Det hela ledde till att fyra tjänstemän fick en skriftlig varning. Det handlade om ansvar.

Fallet fick stor synlighet. De flesta fall sker i det tysta och handlar om att människan ”misshandlas” genom att inte få den vård hon skulle behöva. Och de som borde bära ansvar gömmer sig bakom remisskaruseller och hänvisar till vårdgarantier som tänjer.

För någon som håller på att tappa greppet om sitt liv, kan en dag vara en evighet, en vecka oöverskådlig – lika hopplös som företaget att driva sin rätt, hänga på telefonen, boka tid, fylla i banketter och sen vänta och vänta och vänta igen.

”Turun psykiatrinen hoito on rikki, eikä ketään kiinnosta” (psykvården i Åbo är sönder och ingen bryr sig) skrev en pseudonym i tidningen TS för ett drygt år sedan.

Han väntade och väntade, ringde hit och dit, försökte spåra en remiss. När den slutligen hittades hade ingen ens tittat på den.

Ska den som söker hjälp tvingas bli så dålig att enda alternativen är jouren eller att ta livet av sig, undrade han.

Det här gäller förstås inte bara Åbo. Väntan och osäkerhet pinar och utsätter människor för lika stort lidande var det än sker. Det är viktigt att påtala eftersom det finns en tendens att glömma innehållet när man lobbar för bättre förpackning (nytt sjukhus).

Nya utrymmen gör inte automatiskt vården vare sig bättre eller mera tillgänglig. Det kan till och med gå tvärtom. Både patienter och anställda har vittnat om stora problem inom den psykiatriska vården i nya Fiskehamnen i Helsingfors.

På pappret ett fungerande system. Men i praktiken långa köer, ett ihåligt försök att hålla igång nånting utan tillräckliga resurser i desigande lokaler som driver vårdare och patienter från ett rum till ett annat.

Den psykiatriska vården ska ha rätt till ändamålsenliga lokaler precis som alla andra. Det är bra om lokalerna finns där människor dricker kaffe, går till och från jobbet, eftersom de som mår bra och de som mår dåligt alla är byggstenar i samma verklighet.

Det är en viktig markering. Det bidrar till att ändra synen på människor som drabbas av psykisk ohälsa.

Det viktigaste än ändå vad som sker innanför väggarna, att människor får rätt hjälp när de behöver hjälp.

Alla som inte tycker att det är viktigt kan enkelt fråga sig själva: om det var jag, min dotter, min man eller mamma? Hur skulle jag vilja att vården hjälpte henne/honom?

Det finns inget vaccin som skyddar. Det brister när det brister.

Fenomenet Not in My Backyard (inte på min bakgård) hör inte hemma i en upplyst stad – det för tankarna till släckta ljus och mörka skyltfönster.

Patricia Bruun

Sjukskötare och journalist

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*