Skönheten och odjuret – och ångesten

En vän undrade om jag inte kunde skriva om nånting som var bra (istället för att klaga). Jag tittade ut genom fönstret, på tallarna som bar upp snön, på åkrarna som bredde ut sig, på glittrande kristaller vid vägen. Det var vackert.

Jag kunde skriva om skönheten, tänkte jag. Om tystnaden i skogen, om spåren efter uttern som åkt kana ner mot vattnet.

Jag kunde skriva om alla människors rätt till skönhet. Om förutsättningarna. Och på vilket sätt det angår oss alla lika mycket som regeringens fall en morgon då solen aningslöst sken från en klarblå himmel för att några timmar senare täckas av gråa, regntunga moln. Tvära kast, stora känslor.

Skönhet är mer än form och färg. Inne i skönheten bor alla nyanser: tillförsikt, förtvivlan, framtidstro, lugn, hopp, drömmar, leda, sorg, besvikelse, nyfikenhet.

Allt det som formar tillvaron – allt sånt som en människa som insjuknar i depression kan förlora helt, delvis, på en gång, steg för steg – om den inte får hjälp, alltså rätt vård i rätt tid.

Fyra månaders kö till psykolog på studenthälsovården i Åbo måste ses som ett mycket dåligt förvaltat ansvar. Ingenting annat.

Forskning visar att den som drabbas av så svår ångest att den söker hjälp och får rätt hjälp i tid – avsevärt minskar risken för att ångesten utvecklas till depression – som är betydligt svårare att behandla.

Allt fler röster vittnar om att det här inte är nånting som bara händer ”andra”. Alla kan drabbas.

I talkshowen Sannikka&Ukkola berättade sportjournalisten Tapio Suominen nyligen sin sjukdomshistoria, om hur han fick diagnosen bipolär sjukdom, om hur han kastats mellan depression och mani och hur det har bestämt hela hans liv i många år och fortsätter att göra det.

I samma program tog programledarna upp frågor kring stigma, att skammen fortfarande tar så stor plats. Bristen på kunskap färgar både allmänhetens syn på psykisk sjukdom, liksom också sjukvårdspersonalens. Det som gäller i mångas ögon är ett pockande ”ta dig i kragen”.

Den svenska journalisten Åsa Moberg har i en bok om sin mans sjukdom påpekat hur absurd den uppmaningen är – av den enkla anledningen att den deprimerade inte har en krage.

Depressionen har beskrivits som tillståndet efter en tornado – total ödeläggelse i kropp och själ, det finns ingenting att ta tag i.

Den smärta som depressionen förorsakar går inte att föreställa sig för en som inte upplevt den, skriver Miki Agerberg i sin bok Ut ur mörkret. Han är svensk vetenskapsjournalist och har själv lidit av svår depression.

Så att bemöta en vädjan om hjälp med en tid om fyra månader är ingenting annat än ren och skär grymhet. Det ökar lidandet, försämrar prognosen. Och i det långa loppet kostar det så mycket mera än en anständigt ordnad hälsovård med tillgänglighet som första prioritet.

Och säg inte att det inte finns pengar. Räkna först ut vad det kostar när människor blir arbetsoförmögna.

Enligt siffror som gäller år 2017 sjukpensionerades nio finländare varje dag på grund av depression. Sex av dem var kvinnor. Kurvan visar uppåt.

Vilken roll spelar det faktum att vården är obefintlig, otillgänglig, bristfällig, snuttifierad, fördröjd? Det vet jag inte. Jag kan bara ana och vänta på att nån snart lägger fram en forskningsrapport.

När jag tittar ut genom fönstret ser jag att ljuset är på väg tillbaka. På natten fryser det som smultit under dagen och följande morgon är marken täckt av ett tunt lager ren, vit snö.

Det kan hända utan förvarning, var som helst. Foten halkar på isen under snön, ett handlöst fall, en bruten arm – ett gips, veckor av värk och svårt att utföra saker och ting, omvärldens vänliga omtanke. Ett temporärt handikapp.

På samma sätt kan den psykiska hälsan halka och krascha. På samma sätt borde den psykiatriska vården vara uppbyggd, börjande från den allra lägsta nivån. Detta i kombination med större insikt i och bättre kunskap om psykiska sjukdomar. Det är ett sätt att axla det kollektiva ansvaret för allas rätt till skönhet.

Det är möjligt att reducera psykisk ohälsa och depression till temporära handikapp. Också människor med kroniska psykiska sjukdomar kan leva drägliga och goda liv – om man skapar de rätta förutsättningarna.

Så om vi låter sagan tala – vad ska vi hoppas på, vad händer när Skönheten kysser Odjuret?

Vi kanske börjar se klarare. Framför ögonen på oss förvandlas Odjuret samtidigt som de riktiga bestarna får klara konturer, de som lystrar till namnen Stigma, Tabu och Okunskap. Det går att skaffa jaktlicens på dem. De är inte fridlysta.

Och vad är en bättre nyhet än just det: hoppet om förändring?

Patricia Bruun

sjukskötare och journalist

 

 

 

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*