Så gick det till i Sverige på 1970-talet

Det har funnits en läkarvardag utan digitala redskap.

Så här gick det till en sommar i Stockholm på 1970-talet.

Praktik efter ögonkursen och allt skulle gå på svenska.

Professor H. Forsius föreläsningar och professor G. von Bahrs lärobok hann jag kort repetera under resan; via ögat tas allt vad vi ser till vara, ögonbottnarna med miljoner celler formar en informationsyta, som för en neurokemikalisk reaktion till hjärnan – och så vidare.

Vänligt emottagande och jag avvisades ett rum med kokvrå att bo i.

”Arbetstiden är klockan 8–17 och varannan kväll har du ögonjouren. Under arbetsdagen kan du knacka på min dörr om du har frågor”.

Det var brist på ögonläkare i Sverige.

”En läkare från Polen anländer om en vecka. Vi får se hur ni klarar arbetet under min sommarsemester. Här ser du vårdområdets gränser. Närmaste ögonspecialist finns i Umeå eller i Uppsala”.

Överläkaren hade kontaktat Socialstyrelsen i Stockholm. ”Vi väntar på tillåtelse till att ni två kan jobba under dessa omständigheter. Uppsala sänder en ögonkollega hit för en veckas tid, när jag är borta.”

”Du har det lättare, som har fått lära dig svenska i skolan. Din polska arbetskamrat har det svårare, du skall vara tolk för honom och du ska ta hand om alla finskatalande ögonklienter.”

”Behövs det patientplats på avdelningen, så är det överenskommet att allmänkirurgi eller barnavdelning ger plats. Förresten är barnklinikens chefs maka ögonläkare. Hon är på mammaledighet, men hon kan rådgiva er. Jag har pratat med henne”, fortsatte överläkaren.

Fältkriget utan mobil och internet börjar!

Följande patient hade sockersjuka med nedsatt synskärpa. Patientkorten hämtades ur arkivskåpet. Hjälpsystern plockade fram de sista anteckningarna ur de täta kortbuntarna. ”Får du reda på handstilen?”

Allmän hälsa, synkärpa, utseendet på ögonen och trycket var redan kollat. Droppar för att vidga pupillerna, då hinner jag läsa korten… tydliga förändringar mellan kl 12–15, kl 18–20 svullnad på ådrorna… papilla är djup och med arteriell förskjutning … ögonbottnarna med tecken på sockersjuka hade förvärrats. ”Det hänger en blixtrande gardin framför mitt högra öga” sade klienten.

Samtal till Uppsala kopplades i växeln. ”Ni måste vänta, då docenten har en operationsdag!”

Månne ögonkollegan i Umeå skulle svara? ”Vad är problemet och hur ser det ut?” Snabb beskrivning av ådrornas tjocklek, färg, puls, ögonbottens svullnad, ändringar i glaskroppen.

”Klienten med ambulans till Umeå”, lydde svaret.

Kunskap förenklar livet.

Då ögonkollegan från Uppsala var närvarande var jag på jouren tvungen att ta emot ”otroligt svåra fall”, klienter med olika ögonolyckor. Men vilken lättnad det var då vi hade en ögonkollega på plats. Han var erfaren, kunnig och kunde operera.

Kommunikationen på 1970-talet utan mobiltelefon och internet var mänsklig och lärorik. All information skulle föras fram med ord så att infokedjan inte skulle brista. Otroligt hur mycket man kunde uträtta utan mobil och internet. Viktiga var orden och närvaron.

Förresten, vi hade man ju redan på 1970-talet kameran i ögonen och internet i hjärnan. Det vi ser lagras i bildförrådet i hjärnan.

Kontakter med ögonklienterna med oväntade, sorgliga olyckor eller sjukdomar var lärorika. Inget under att våra ögon kallas vara själens spegel!

Hur gick det till? Månne jag som medicine kandidat inte jobbade på en ögonpoliklinik, utan på en poliklinik för själen?

Ulla Rytökoski
pensionerad fysiater, MD

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*