Emma Strömberg 23.05.2019 22:05

Ahmad Hosseini och Siv Skogman (framför) och Linda Bäckman och Jenny Wiik (bakom) är alla aktiva i We see you-rörelsens verksamhet i Åbo. Hosseini berättar om sin färd från Afghanistan till Åbo i boken och de övriga har redigerat boken samt bidragit med egna texter. Foto: Emma Strömberg

We see you. Berättelser och vittnesmål
Schildts&Söderströms 2019
Redaktörer: Siv Skogman, Linda Bäckman och Jenny Wiik
Omslag och inlaga: Jenny Wiik
Omslagsbild: Hannele Alanko
210 sidor

En fyraårig era i Finlands historia är förbi. Flyktingkrisen 2015 sammanföll med att Finland fick en regering där Sannfinländarna fick diktera asyl- och invandringspolitiken, med otaliga mänskliga tragedier som följd.
Nu ser det ut som om Finland får en rödmylleregering (regeringsförhandlingarna pågår som bäst) och tiden får visa om och hur detta kommer att synas i invandringspolitiken.
Men boken ”We see you. Berättelser och vittnesmål” vill dokumentera det som hänt under de senaste fyra åren och vilka följder det fått för människors liv.
För det syftet är boken viktig.

Boken består av en samling texter av sammanlagt 30 medverkande, både asylsökande och frivilliga som engagerat sig för asylsökande.
Med så många olika skribenter, som fått fria händer att skicka in ett bidrag, blir texterna ganska ojämna. Vissa texter skulle ha mått bra av mera redigering för att slipa fram textens budskap.
Boken har texter både på svenska och engelska och särskilt i de engelska texterna kan språket, som inte är skribenternas första språk, vara ett hinder för att ta till sig innehållet.
I förordet uttrycker redaktörerna sin förhoppning om att boken ska kunna användas bland annat i skolor för att inspirera till diskussion kring människovärde och socialt ansvar. Och som material för vidare diskussion fungerar brokigheten med de många korta texterna hur bra som helst.
Texterna, många bara ett par sidor långa, skapar ett kollage av tankar, utrop och reflektioner över en tillvaro i ett system som slutat se alla människor som människor.
Och kanske den fragmentariska formen är den form som är möjlig när det inte ännu finns distans till allt som skett. Som Lina Teir uttrycker det i inledningen: ”Det är svårt att skriva den här texten. Det är svårt att förmå sig att minnas, för de senaste åren har varit så svåra. De har varit obeskrivligt svåra för de asylsökande i Finland och för oss som har stått dem nära har det varit så svårt att jag nästan inte kan beskriva det.”
Alireza Heidaris lyckas på bara en dryg sida uttrycka den kompakta ångesten i en kafkaartad byråkrati: ”Dessa tre år har känts som trettio år, under den här tiden har jag tappat allt hopp […] Mina dagar är lika mörka som mina nätter, och nätterna är så mörka att mörkret täcker all min glädje.”
Muhammed Husham Mohammed väljer att lyfta fram det vackra i allt det hemska. Trots att han fått avslag på sin asylansökan skriver han om sin tacksamhet över alla fina människor han mött och som blivit en del av hans familj.
En av bokens höjdpunkter är den längre texten ”Enkelbiljett från Afghanistan” där Ahmad Hosseini berättar om sin färd från hemlandet till Åbo.
Den sista delen av boken innehåller dikter. Här påminns jag om hur stark form dikt kan vara. Saga Buckbees diktsvit skildrar smärtfyllt hur man lyckas ta sig igenom dagen, när man måste, när det inte finns andra alternativ: ”’Nu ger jag upp’ säger du.// Jag går till köket// Och räknar till tio//”.
Skymningen blir en metafor för denna tillvaro med desperata försök till hopp i hopplöshet:
”Någonstans väntar morgonens första solstrålar.// Ett paradis mumlar jag// En dröm, så onåbar// det är gryning, den stora Gryningen,// varför kommer den aldrig?// Bara skymning efter skymning// efter skymning// efter skymning// och jag blir ett// med den//och ni förstår// det är så mörkt// och varje gång det är som allra mörkast// så blir det ändå ännu mörkare”.
Till syftet att dokumentera den gånga regeringsperiodens politik fungerar det väldigt bra med de två bilagorna i slutet av texten. Den första bilagan är en kronologisk överblick över försämringarna i asylsökandes rättsskydd och medborgaraktioner för att bekämpa denna politik. Den andra bilagan redogör för rörelsen We see you:s politiska påtryckningsarbete.
Att lyfta fram vad nätverket We see you har lyckats åstadkomma och hur medborgares engagemang lyckats korrigera vissa rättsvidriga beslut, gör att boken trots tung läsning också ingjuter hopp.
Som Lina Teir skriver: ”I en värld där man lätt kan luras att tro att det normala är apati och cynism behöver jag påminnas om hur många vi är som väljer att se och agera.”

Emma Strömberg
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln