Björkqvist erkänner att hennes självkritik är hård och att hon går ner i djupa svackor varje gång hon jobbar med ett stort reportage.
– En tidigare kollega sa att jag går in i pre-ångest, reportageångest och post-ångest med varje jobb.
Björkqvist har jobbat som frilansjournalist sedan 2016, då hon sade upp sig från Hufvudstadsbladet. Efter sjutton år på samma redaktion kastade hon sig ut i den hårda frilansverkligheten, med en avstickare till Yle där hon jobbade med ett projekt.
– När jag var på Yle blev jag kontaktad av den grävande publikationen Long play och det gjorde mig hemskt glad. Vi inledde ett samarbete. Journalisterna där är alldeles underbara.

En ny frilansverklighet

När intervjun inleds har Björkqvist precis skickat in sitt senaste reportage till Long play, nästan 40 000 tecken om våldtäktsoffer och deras position.
– Jag räknar med att 97 procent av hela min research hamnat vid sidan av det här jobbet. Research är något som Björkqvist tar på stort allvar.
Att få en helhetsbild av jobbet är en självklarhet, även om endast en bråkdel blir synlig för allmänheten. Men att göra så djuplodande research lönar sig inte alltid ekonomiskt, och det är mindre uppdrag som gör att Björkqvist får ekonomin att gå ihop.
När hon var anställd varvade hon nyheter med ungefär ett stort jobb om året.
– HBL var perfekt som arbetsplats, den var liten och flexibel. Sedan var det ju hemskt ledsamt att den dåvarande ledningen agerade som den gjorde.
Björkqvist syftar på sin uppsägning från Hufvudstadsbladet i slutet av 2015. Det var, säger hon, ett svårt beslut men hon är tacksam att det burit sig bra.
– En tidigare kollega sa att jag aldrig kommer att klara mig, att jag inte är något utan min plattform. Jag kan väl hälsa till honom att han hade fel. Det har fungerat också utan plattformen.
Samtidigt är Björkqvist noga med att understryka att hon är oerhört tacksam för sin tid på HBL, fast hon trivs som frilans. Efter att ha stigit ut ur redaktionsvärlden inser hon hur mycket tid det där går åt till löpande ärenden och olika uppgifter som inte effektiverar jobbet.
– Men om någon kommer och erbjuder mig en anställning kan jag nog diskutera saken.

Värnar om de utsatta

En av motiveringarna till frilanspriset är att Björkqvist skickligt behandlar svåra teman som asylpolitik, prostitution och Östeuropas romer: “Det är teman som är krävande på många sätt. Det krävs mycket tid både för att få fram fakta och för att skapa förtroende mellan dem som intervjuas – något som för en frilans innebär en ekonomisk utmaning.” lyder motiveringstexten.
– Jag jobbar mycket med utsatta människor som sällan har någon medievana. Där kan man inte fara fram på samma sätt som i nyhetsjournalistik. Det kommer ett visst socialt ansvar med jobbet, det går inte att bara dyka in i en människas liv och riva ut allt hemskt och sedan lämna personen. Jag brukar ibland ha något slags eftervård och försöker förvarna om vilka effekter publiciteten kan ha.
Själv är hon inte säker på att hon skulle klara av att ge så mycket av sig själv som hennes intervjuobjekt ofta gör. Därför vill hon vara respektfull då hon återger deras historier.
– Det kräver tankeverksamhet. Man får inte skada de här människorna, som ofta är de svagaste av alla.
Hon säger att det är viktigt att komma människan nära och att vinna tillit. Samtidigt måste hon som journalist ha en rutin och en insikt i sin egen yrkesroll för att kunna ställa sig utanför händelserna.
– Hur illa det än gör en journalist att bevittna saker, så är det inte vi som är de drabbade.
På lördagen tog Björkqvist emot priset för Årets frilans på Finlands frilansjournalisters årsmöte i Villa Kivi i Helsingfors. Den enda finlandssvenska journalist som tidigare har tilldelats priset är Magnus Londen. Londen och Björkqvist har hörts tillsammans i Yle Vegas program Eftersnack sedan 2005.
– Man kan säga att Eftersnack är väldigt bra representerade i den här priskategorin, säger Björkqvist.