Postskandalen tröskas som bäst när en undersökning om vad de rika tycker om de fattigare landar. Arbetslösa är lata, fackföreningar av den onde själv.

Att leva i Finland kan ibland kännas som att försöka umgås med ett skåp.

You are on your own. Den repliken skulle höras om det var en film vi var med i. Men så lyckligt är det inte. Ett ströexempel: man måste ha kontakt med en myndighet men förstår inget av deras blankett.

En författare som skrivit mycket på finska, blivit prisbelönt och folkkär, klagar i en Facebooktråd över denna förbistring. Får tonvis med sympatier.

Skickliga stilister kommer till korta när det gäller att fatta blankett. Det beror på att fraser från varje område som måste täckas har skarvats ihop utan minsta tanke på det kommunikativa. Så förklaras saken av en av den berömda författarens kompisar.

Vad skulle det kosta att vara begriplig?

Tillfällig Ljusning ser man trots allt hos Skatteverket. Också hos andra kan man få chatta med någon om man inte vet hur man ska begå. Men initiativet måste finnas hos en själv. Om det saknas, och det kan finnas hundra anledningar till det som inte har det minsta att göra med letargi och lättja, då blir det bara som det blir.

På Skatteverket kan man logga in på något som heter Min skatt. Hos mig väcker frasen en viss misstänksam munterhet. Men jag känner mig lite rik när jag ser den.

Utbildningar och sjukvård tänker i samma spår: Min Det ena och Det andra finns där och väntar på att man ska kontrollera att inmatningarna blivit rätt.

Jag tänker på en annan skriftställare när jag hanterar Min skatt. Johan Borgen, en berömd norsk författare som intresserade sig för det komplicerade människosinnet och också litterärt för andra varelser som träd och djur. Skrev skarpt mot de nazistiska ockupanterna, hamnade i läger, överlevde, fortsatte att skriva.

En av hans sista romaner heter ”Min arm, min tarm”, en ganska närgående historia.

Min lön. Där har jag hyfsad koll. En gång för länge sen drabbades den av ett slags postsyndrom.

Ett arvode från ett uppdrag som var regelbundet och avtalat hade en tendens att dala betänkligt. Regelbundet.

Jag fick inte det jag skulle. Ringde upp, blev utskälld. Det var surrealistiskt. Och har dessbättre bara hänt i en enda arbetsrelation. Namnet på den som på eget bevåg kapade i utbetalningen har jag aldrig glömt.

Nu gör Posti, ett statsägt bolag med enspråkigt namn i ett tvåspråkigt land, det här tricket med många – fräckt och skamligt.

Vd:s motdrag på reaktionerna är att avstå två månadslöner. Alltid något, kanske det. I synnerhet som vanliga donare får slita i år och dag för att få ihop motsvarande. Men i tajmingen känns han lika lyhörd som ett skåp.

När han poserar på bild i bladet står han mycket riktigt vid företagets skåp, där kunderna kan hitta sina paket i framtiden, ifall det finns nån som har sorterat in dem där.

Det tar ett tag innan kollina har tränat sig att själva ta sig in skåpen. Men det ska väl gå det med.

Medan man väntar på det kan man logga in på Min post. Nej det kan man inte, det heter blott och endast OmaPosti!

Postskandalen tröskas som bäst när en undersökning om vad de rika tycker om de fattigare landar. Förvåningen över vad som kommer fram är inte stor. Arbetslösa är lata, fackföreningar av den onde själv. Hur roligt är det att försörja dem som inte gitter göra ett dyft?

Den frågan kan vara lite farlig. Under historiens gång har det hänt att de som inte är rika har tagit den och kastat den tillbaka på den som inte ville betala lönen.

Sånt kanske inte sker i Finland nu. Men det hårda skratt som hörs där mänskor möts och dryftar detta är inte helt och hållet harmlöst.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*