PJÄSEN: Susanna Airaksinens Niskavuori lyfter klassikern in i nutiden
Hella Wuolijokis Niskavuoripjäser hör till finska teatrars standardrepertoar, och man kan förstå det. Först är det miljön, det agrara med sin oryggliga självbestämmandekultur, sen är det de komplexa och passionerade rollerna.
Personerna kan också ses som representationer, produkter av tid och miljö, eller som delar i en maktstruktur. Niskavuori kräver att man lever för gården. I ”Niskavuoren nuori emäntä” (Unga värdinnan på Niskavuori) blir Loviisa lojal mot idealen av en hel palett av orsaker, trots och stolthet är ett par av dem.
På Stadsteaterns stora scen får gården Niskavuori hela scengolvet till sitt förfogade. Det är enormt, med jättebreda markerade golvplankor. Människorna verkar i proportion väldigt små. På golvytan spelar ljus och skuggor, hotfulla människoskuggor, kantiga former, kanske stock och plankor som är en del av det Niskavuori lever på.
Airaksinen dammar av ännu en klassiker
Niskavuori lever nära skogen. Skogsarbetare i fullt modern utrusning marscherar in med jämna mellanrum, går in i den naturtrogna skog som byggts upp på scenen och som kan glida ut i fonden och återkomma igen vid behov – man är djupt imponerad av Jani Uljas scenlösningar.
Men fast personernas mått i scenvälden ser anspråkslöst ut, lyckas regissören skapa en atmosfär kring var och en, så att de också är tydliga karaktärer. Det är en lättnad för den som bara vagt minns filmatiseringar och känner att personerna klibbar ihop till en svårtydd massa, så där som släktingar några generationer bakåt kan vara svåra att hålla isär.
Susanna Airaksinens paradgren tycks vara att damma av klassiker – ÅST-publiken minns hennes ”Jane Eyre”, där hon ruskade om en ganska omständlig berättelse och gjorde den ung och vital. I ”Niskavuoren nuori emäntä” finns också påpassligt en scen där en av bipersonerna handgripligen piskar dammet ur några hoprafsade bäddtextilier.
Kaffet får visa moderniseringen
Andra finurliga lösningar finns i den återkommande kaffeserveringen: först är det kokkaffe, men när Juhani (Stefan Karlsson) kommer hem från Helsingfors, där han utnämnts till lantdagsman, har han med sig en lyxig kaffebryggare till sin mor (Kirsi Tarvainen).
Hur kaffet tillreds blir markör för utvecklingen (och med en moderniserade kaffesvängen dras också elektricitet in i Niskavuori, man kan följa hur sladden läggs ut på scenen). Juhani tackar dock oftast alltid nej till den kopp kaffe hustrun bjuder honom – han har ju inte heller valt henne själv.
Minna Hämäläinens Loviisa står för en nyansrik scenutveckling, där man i slutscenens sorti också minns hur hon var i början av sitt liv på Niskavuori, så som man minns en människa man känt en lång tid. Först är hon ju attraherad av sin man, stimulerad av de möjligheter gården ger, hon är taggad. Men hon blir brutalt nedvärderad av Juhanis syskon och utkonkurrerad av minnet av Malviina, Juhanis stora kärlek och besatthet.
Från storbonde till företagsledare
Loviisas odds är usla, men hon antar utmaningen, får iväg Malviina, styr gården med järnhand. Den blomstrar, men på bekostnad av de personliga relationerna, särskilt äktenskapet. Men mannen är ju ändå mest engagerad i politiken, det större Niskavuori med fennomana strömningar.
Ursprungstexten är förlagd till 1880-talet, men Airaksinen har löst upp det tidsbundna och gett särskilt den senare delen av pjäsen en skjuts in i vår samtid. Niskavuori har blivit bolag och varumärke och Loviisa bjuder näringslivets toppar och investerare till gården. ”Kommer kineserna också?”, frågar en av den inbjudna förväntansfullt.
I Airaksinens elektrifierade regi handlar ”Niskavuoren nuori emäntä” om staten, om företaget, om äktenskapet. Loviisa kommer ut som en fullfjärdrad företagsledare, skördar framgångar, men priset är högt.
Kvinnoroller som har djup
Men vår tid (och regissören Airaksinen) har en annan människo- och kvinnosyn än den som finns till exempel i filmatiseringarna, där kvinnorna var trånande eller bittra och Tauno Palo-idealet gjorde den så kallade manliga rastlösheten odiskutabel. Loviisa i dag är först och främst en kapabel person.
Minna Hämäläinen lyser i rollen som Loviisa. Den som minns hela hennes historia förstår att allt står och faller med slutrepliken, där hon till slut ber livet om kärlek – den hon aldrig fått. I denna tolkning hittar scenen en uppdaterat värdig ton. Till Juhani riktas den i varje fall inte.
Regin har öga för både det finstilta och det storslagna. Den jättelika fullmånen (alltid fullmåne!) ligger olycksbådande över Niskavuori, slutscenen är höljd i rök och dimma. Men mest älskar man ändå omsorgen om samtliga scenpersoner, var för sig.
Malviina (Pihla Maalismaa) har plockats ner från sitt fack som blodfull fresterska och blivit en kvinna som existerar också utanför den manliga blicken. Heta (Ulla Reinikainen) trippar runt och försöker intala sig själv och andra att hon fortfarande har inflytande, Kustaava (Ulla Koivuranta) förstår att hon och systern inte har något att säga till om, riktar helhjärtat in sig på konsumtion.
Ruoti-Joonas (Kimmo Rasila), drängen som är småfräckt underhållande och en oumbärlig skvallercentral, blir överflödig när Niskavuori stiger in i den nya tiden, han får sparken med omedelbar verkan i en ordlös scen. Att offra någon kan gå just så lätt, det är väldigt otäckt.
Sådana frysta ögonblick ger också svidande perspektiv på vår tid. Pjäsen skrevs 1940 när landet desperat behövde sammanhållning, i dag är det andra intressen som kräver vår lojalitet. Men hur blir det när allt, både det gemensamma och det personliga sköts rationellt som ett företag? Det som ser ut som en vinst kan avslöja sig som en förlust och ett misstag. Hella Wuolijoki och Susanna Airaksinen har ett skarpt öga för det.
Niskavuoren nuori emäntä
- av Hella Wuolijoki
- Bearbetning och regi: Susanna Airaksinen
- Scenografi: Jani Uljas
- Dräkter: Sari Salmela
- Ljusdesign: Kalle Ropponen
- Ljuddesign och musik: Iiro Laakso
- Maskering: Minna Pilvinen
- I rollerna: Minna Hämäläinen, Stefan Karlsson, Pihla Maalismaa, Ulla Reinikainen, Ulla Koivuranta, Aaro Wichmann, Kirsi Tarvainen, Riitta Salminen, Mika Kujala, Pauliina Saarinen, Kimmo Rasila m. fl.
- Premiär på Stadsteaterns stora scen 14.2
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.