Paris, mon amour? Staden har levererat, jag har tagit emot… men staden stinker!

Kolumn Ann-Helen Berg

Du har alltid varit lite distanserad, lite blasé, svår att riktigt tycka om. Har jag tyckt. Då jag anlände i juli hade vi bara träffats en gång tidigare och då lät du mig, en fattig utlandsstudent i Schweiz och England (då var jag på riktigt imponerad av dig!), förlora reskassan, vid Sacré Coeur, en halvtimme efter att jag anlänt.

Då satte jag mig första gången i en polisbil och det var jag som skämdes. Det har jag haft svårt att glömma. Och förlåta.

Men nu har vi umgåtts ganska intensivt under det senaste halvåret och som så ofta då vänskap fördjupas har jag börjat gilla dig bättre. Men, om vi ska vara ärliga här, tror jag inte att känslan är ömsesidig och det får jag väl bara ta.

Mannen min blev rätt så förälskad vid första ögonkastet i juli då du visade din bästa sida; värme, sol, fotbollsyra, god mat och dryck. Men hans känslor har lite svalnat efter att ha irrat runt, alltför många gånger, i ditt virrvarr av metrotunnlar (med biljettautomater som inte fungerar) och nästan blivit omkull sprungen av jäktade parisare, inte bara en gång heller. Och mannen är nordisk lång och ståtlig, man springer inte omkull honom hursomhelst.

För min del (jag håller med om den hopplösa metron) har känslorna ändå djupnat då vi umgåtts så intensivt, du och jag.

Du har charmat med alla dina vackra byggnader och framförallt museer, alla platser där historiens vingslag ännu verkar fladdra förbi om man bara låter dem.

Och jag har inga problem att förflytta mig bakåt i tiden, ser krinolinförsedda damer vandra förbi, hör hästklapper från övertäckta vagnar, flyttas tillbaka till en tid som för länge sedan flytt men som ändå är så närvarande här, av någon anledning.

Du har visat mig ställen där man kan sitta i lugn och ro och dra andan (efter ännu ett irrande i metron). Du har bjudit på otroliga läckerheter, i fina miljöer. Du har överraskat med soldränkta blänk på slitna fasader, aftonrodnadens vackra färgskala i slutet av en lång aveny. Du har levererat och jag tacksamt tagit emot.

Men för att vara ärlig; doften (lukten, stanken) jag förknippar med dig är långt från YSL:s Paris som pappa hämtade som taxfree-present från en affärsresa till London då jag var i tonåren.

Din doft är inte heller rosenbuskarnas väna pustar som ännu under hösten flyktigt sveper förbi i de otaliga parkerna. Nej, din doft (lukt, stank) är och förblir pissets, ursäkta min franska. Vart man än går följer lukten en, och har man riktig otur stöter man på någon som just då ger sitt eget bidrag till den allmänna odören som är så kännspak för just dig.

För även om du är chic och elegant är du också förvånansvärt ointresserad av din egen hygien, gatorna fylls av skräp och bråte av alla de slag och hundbajset (ibland undrar jag om det verkligen bara är hundars?) gör att man får kryssa som på Gullkrona fjärden i juli för att inte få in en fullträff.

Och ja, ljudet då någon ändå lyckats och svordomarna efter det gör att man tackar sin lyckliga stjärna. Men, även i de bästa familjer… Att putsa stinkande bajs från sina (räfflade) skor är definitivt ingen höjdare.

Mängden uteliggare i din stad är deprimerande och väldigt kännspak i vissa kvarter, det borde du göra något åt. I somras, nära St. Pauls metrostation, stötte jag på något som bara kan ske hos dig, kändes det som, ett uteliggarnäste med en enorm, hög och bred, dubbelmadrass i amerikansk storlek.

Ska man sova ute ska man göra det med stil, kändes det som, även om det förstås var lika tragiskt som alla andra tillfälliga gatuboenden.

Den senaste månaden har dina gator igen blivit scener för våldsamma demonstrationer och kravaller, det är varken första, och knappast sista, gången men jag lider med dig då jag ser förstörelsen som är fullständigt onödig och för det mesta drabbar oskyldiga.

De gula västarnas protest, har varit sorglig att följa med, och inte bara inne i din stad heller. Jag hoppas det löser sig, på sätt eller annat. Men det finns förstås alltid två sidor av en sak.

Flera gånger i månaden har jag nu besökt dig, betat av dina arrondissement del för del. Du har gett mig massvis av kreativa idéer, vi har blivit, om inte bästa vänner, i alla fall mycket bättre vänner än förr. Det tackar jag för.

Jag är en ivrig tjuvlyssnare vid cafébord (och erkänner det villigt) och det jag skrivit ner i mina anteckningsböcker är guld värt – för mig – och kommer att ge mig material och inspiration för flera år framåt. För ibland är du just det alla skvallrar om; full av hemliga möten, stulna kyssar, relationer som inte riktigt tål det skarpa dagsljuset.

Jag har lyssnat till många historier, många tillfälliga och inte så tillfälliga möten. Lyssnat och förundrats. Är det faktiskt så enkelt? Och är det faktiskt värt det? Men du verkar tycka det och din blotta existens verkar uppmuntra till dessa tête-a-têtes. För vad de är värda. Och jag kanske bara inbillar mig, fantiserar hejvilt, vad vet väl jag?

Och det är inte bara amorösa äventyr jag ser framför mig, alla svarta, dyra bilar som kryssar i den hektiska trafiken, tutar ilsket, med mörkade rutor och chaufförer med bistra miner och svarta solglasögon.

Vart är de på väg? Vem har de med sig, vem ska de plocka upp? Vem flyr de ifrån? Är allt lagligt eller pågår här något som borde anmälas? Min fantasi skenar iväg ibland men jag försöker tygla den, det försöker jag verkligen.

Men, ma cherie Paris, nu lämnar jag dig, i alla fall för en tid, kanske återvänder jag en dag och kanske kan vi då fortsätta där vi blev.

Mycket finns ännu kvar att uppleva av magiska möten, spännande kvarter och kulturetablissemang. De tar ju inte slut i första taget.

Detta blir min sista kolumn för ÅU. Jag vill tacka alla som under året läst och kommenterat, skickat e-postmeddelanden, gett beröm då vi träffats, hejat och tryckt ”gilla” på FB.

Vi möts säkert igen, kanske i Åbo eller Åboland, kanske någon helt annanstans (Paris?) men tills dess önskar jag er alla en riktigt förväntansfull juletid, ett spännande nytt år 2019 och allt gott!


En kommentar

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*