Om rätten att tycka att lupiner är vackra

Signes lupiner, hette de till en början. Signe själv satt på sin balkong och spanade med kikare så att ingen obehörig skulle komma åt att plocka av de dyrbara blommorna, trots att många exemplar redan vandrat ut från hennes trädgård och växte intill allmän väg.

Lupiner förökar sig explosivt. På detta biologiska faktum rådde inte ens Signes hökblick. Inom några år var lupinerna överallt: längs dikesrenarna, vid åkerkanterna, på hela den övergivna sågplanen.

Idag är lupinfält så vanliga att ingen reagerar, men i skiftet mellan sjuttio- och åttiotal i Österbotten var det en sevärdhet. Det hände sig att folk från andra byar kom körande enkom för att titta på lupinerna.

I statsrådets förordning 704/2019 om hantering av risker orsakade av invasiva främmande arter, nämns lupinen som en av de arter som hotar den biologiska mångfalden och därför behöver stoppas. Det finns solida vetenskapliga belägg för att stoppa lupinen. Den bidrar till övergödningen. Den tränger ut ängsväxter och traditionella prydnadsblommor. Den är inte bra för fjärilarna.

Men kan ett förvaltningsbeslut sätta stopp för en blomma som många kommit att älska? Nyheten om att lupinen finns på listan över arter som borde begränsas har lett till bestörta kommentarer och utlöst en del löften om civil olydnad. ”Bara så att ni vet, jag tänker inte förstöra några lupiner”, skrev någon i ett flöde. Många av rösterna kommer lite längre norrifrån. Det är inte svårt att förstå varför.

Våren och försommaren i växtzon fyra och längre norrut är nämligen en ganska karg historia. Det är maskrosor, sly och nattfrost på låglänta marker. Inga blåsippor, inga vitsippsmattor, inga mängder av blommande fruktträd. ”Gå ut och plocka en midsommarbukett!”, står det i tidningen, illustrerat av en bild på ett överdådigt knippe av prästkragar, blåklockor, blåklintar och rödklöver. Du går ut och hittar rölleka och ängssyra.

In i den här kargheten har lupinen kommit med ett välkommet överdåd. Ett blått hav i den monotona grönskan. Ett överdåd som inte bryr sig om ifall våren varit sen eller tidig, torr eller regnig. Ett överdåd där det finns blommor kvar också till grannen efter att man själv plockat en stor bukett.

Många kan liksom jag se tillbaka på en livsväg kantad med lupiner. Från de första exemplaren som vi smög åt oss när vi trodde att Signe inte såg, till senare års stora hinkar med lupiner ur det numera aldrig sinande utbudet på allmänningen. Lupiner till midsommar, lupiner till fest, lupiner till begravning.

Blommande lupiner i midsommarljus är fortfarande något av det allra vackraste jag vet, trots att sedan länge har tillgång till Åbovårens blomsterexplosion och trots att jag numera äger en trädgård utan lupiner, men med minst hundra andra arter av blommor, träd och buskar. Det kan kännas förmätet att en förordning går åt en blomma man har en relation till, men ingen förordning i världen kan lagstifta bort rätten att tycka att lupiner är vackra.

För övrigt: experternas bästa råd i kampen mot lupinen som invasiv art är att plocka lupinerna medan de blommar. Ett gångbart tips såhär i midsommartid.

En kommentar

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*