Om kyrkan och Pride

Min goda vän från Kimitoåren Tom Simola analyserar i sin ledare 29.6 den evangelisk-lutherska kyrkans förändrade roll i samhället. När det gäller de sociologiska förändringarna har jag inget att invända, förutom att jag gärna vill understryka att jag inte saknar den tid då kyrkans representanter var stränga auktoriteter som med maktmedel kunde hålla folket i tukt och förmaning.

Jag kan också hålla med om att det är beklagligt att många inom vår kyrka tycks ha väldigt svårt att tillämpa det radikala kristna budskapet om alla människors lika värde inför Gud på aktuella samhällsfrågor. Efter att själv under åren ha predikat i regnbågsmässor och nu senast varit med på kyrkans verksamhetspunkt vid Helsingfors Pride kan jag vittna om att de konspirationsteorier om Pride som odlas i olika konservativa kretsar är långt ifrån verkligheten.

Visst förekommer det udda fenomen under Pride – en del av stoltheten under evenemanget handlar ju uttryckligen om att få vara den man är, så länge det inte skadar någon annan. Jag mötte emellertid framför allt människor i olika åldrar, som gladde sig över möjligheten att åtminstone för en dag få vara stolta och trygga över den de är. För en del av dessa är det också viktigt att få uppleva ett respektfullt och jämbördigt bemötande från kyrkans representanter. Det här gäller oberoende av hur personen ifråga identifierar sig själv – många som är med är ju heterosexuella som vill uttrycka sin solidaritet med dem som allt för ofta har marginaliserats eller trakasserats.

Tom Simola hänvisar till det faktum att kyrkoherdar och andra aktörer i kyrkan har diametralt olika åsikt om det lämpliga att församlingen på ett synligt sätt deltar i pride-evenemang. Han avslutar med att slå fast att kyrkan har hamnat på efterkälke i samhällsutvecklingen i stället för att vara en vägvisare och föregångare. Jag förstår hans och andras frustration, och delar den, men jag vill samtidigt påpeka att väldigt mycket har skett i kyrkans inställning till sexuella minoriteter på bara några decennier.

Jag vill dessutom hävda, att det egentliga problemet inte är att det förekommer olika åsikter inom kyrkan. Argumentet ”om jag inte till 100% håller med om det som biskopen eller kyrkoherden står för vill jag inte alls vara med” bygger på en märklig syn på enhet: ingen kan väl på allvar anse att total likriktning är något värt att eftersträva? Borde inte olika åsikter i stället inspirera till debatt och till försök att förändra?

Kyrkans verkliga dilemma, som jag ser det, är alltså inte förekomsten av olika åsikter, utan svårigheterna att hantera polariseringen med bevarad respekt för varandras ärliga uppsåt och uppriktiga kristna övertygelse. Därför skulle det vara viktigt att olika grupper och riktningar inte sluter sig inom sina egna bubblor vare sig i realvärlden eller på sociala medier. För att en konstruktiv dialog skall bli möjlig behövs direktkontakt och helst möten ansikte mot ansikte. Då kan man också undvika ogrundade fördomar och fiendebilder.

Björn Vikström,
biskop i Borgå

LÄS OCKSÅ

Kyrkans kontinuerliga identitetskris

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*