Nalle Öhman: Den inre vandringen kan vara själva målet
Nalle Öhman, pensionerad kyrkoherde från Åbo svenska församling och Pargasbo, är ordförande för S:t Olofsföreningen i Finland. Foto: Anja Kuusisto
– När man vandrar öppnar man sig mot sig själv, det uppstår ett samband mellan kropp, själ och ande. Så har man uppfattat på vandrandet redan inom perpateiska filosofin – man vandrade och filosoferade.
Så säger Pargasbon och Åbos förra kyrkoherde, Nalle Öhman, som är ordförande för föreningen S:t Olofsleder i Finland.
Han är också medlem i styrelsen i den organisation som handhar Olavslederna i Norden, kallad ACSOW, med hemort Trondheim.
Han hör alltså till dem som har jobbat med projektet av få en certifierad vandringsled från Åbo genom Pargas, Nagu, Korpo till Åland. S:t Olofs sjöled är samtidigt den första EU-kulturleden i Finland.
Motiven till vandring varierar
På basis av erfarenheter från andra pilgrimsleder vet man att endast cirka 10–20 procent av vandrarna hänvisar till en religiös orsak för sitt vandrande, men upp emot 60–80 procent säger sig ha en andlig mening med vandringen.
Andra kan förstås gå för motionens och glädjens skull, lederna går genom vackra kulturbygder.
– Det är speciellt i olika livströsklar som var och en av oss funderar på hur allt hänger ihop, säger Öhman. Det tror jag är något som gäller precis varje människa, om man sen vill beskriva det som något andligt eller inte.
– Hur långt man går in i andligheten varierar. Den som kanske vuxit upp med en tradition av böner vissa tider eller som vill vila i en gammal tradition har andra premisser, men det är främmande för de flesta i dagens samhälle.
– Det som de allra flesta uppskattar är friheten i att man rör på sig. Och under resans gång kommer man underfund med något, eller så inte.
Motiven till vandring kan vara många, men när man vandrar övar man sig i att lyssna. Foto: privat
Jag och du är en växelverkan med omgivningen
Öhman hänvisar gärna till religionsfilosofen Martin Buber (1878–1965). Buber skrev bland annat om jag-du-relationer och här avses ett förhållningssätt till omgivningen, ett närvarande nu. Något annorlunda än en jag-det-relation som strävar till att kategorisera, objektivera och analysera..
– Jag och du är en relation dit språket inte riktigt kan nå. Det är något såsom dikter, lyrik, det där gränslandet för vad man förstå.
– Jag-du-relationen handlar om en växelverkan, relationen till naturen, till medmänniskan, till det andliga. Insikten om att en relation alltid är att ta en risk.
Att vandra är att öva sig i att lyssna
– När man vandrar är man ofta lyssnande, man övar sig att lyssna. Att lära sig växelverkan, hur man ska förhålla sig till helheten och medmänniskor, kräver att man lyssnar.
– När man upplever att här finns någonting meningsfullt, man blir medveten om att allt är en relation, då blir inte tron heller självsäkra utsagor om Gud, utan en relation i förhållande till omgivningen.
När de här talande, vackra orden – eller den här attityden – omsätts i vandrarens väsen förstår man varför pilgrimernas tradition är att ta emot vad de möter, vara vänliga – och varför de som möter dem gärna får visa gästvänlighet och fördomsfritt möta vandraren.
– Vi borde inte ge efter för rädslan utan tänka gott om främlingen, och det tror jag vandrarna i Åboland ska möta.
Glasmålning i Nagu kyrka där S:t Olofs avtecknas. Foto: Aaro Söderlund
S:t Olof eller kung Olav
Den norsk vikingakungen Olav Haraldsson förde in kristendomen i Norden för omkring 1 000 år sedan.
Hans norska namn är Olav – det används också på engelska – på svenska används Olof.
På grund av stridigheter om herraväldet i Norge måste han fly till Novgorod, där hans svägerska var gift.
Två år senare beslöt han sig för att försöka återta kronan, men stupade 1030 i slaget vid Stiklestad.
Olof helgonförklarades av biskopen kort efter sin död.
Efter hans död började Nidarosdomen i Trondheim byggas. Innan det fanns där ett kapell där han begravdes.
Han var en martyrkung och den odelade kyrkans sista helgen från Norden, och väldigt populär.
Alla S:t Olofs vandringsleder går till Trondheim.
Många av de åboländska kyrkorna har en koppling till honom: Nagu kyrka bär hans namn och i Pargas kyrka har det funnits en Olofsskulptur av trä som är så värdefull att den numera förvaras på Nationalmuseum i Helsingfors. I Korpo kyrka finns också en Olofsskulptur i trä.
Källa: sajten stolavwaterway.com, Nalle Öhman, James Simpson.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.