”Nu tycks vi inte vara inne i en reducerad ordlista som hos Orwell. Det dyker i stället upp fler och fler sammansatta ord”

Vi har dundrat igenom dem än en gång. Vårsångerna med de hetsiga melodierna och de överflödande svulstiga texterna. Arrangerade för manskörer.

Våren i bild är en kvinna, men låter det om den låter den som en man. Så har vi lärt oss.

Min generations barn sjöng i alla fall sångerna i skolan. Vi hade inget emot melodierna, men orden var svåra. Det hörde inte heller till den tidens pedagogik att förklara uttryck eller enskilda ord. Plums in i texten bara!

”Den glänsande gudungen ropar till ådan”. Såna varelser fanns inte på de breddgrader där jag gick i skolan. Jag tänkte att det kanske rörde sig om en främmande religion som vi i toleransens namn dammade av till våren.

Fast inte tänkte jag. Jag försökte bara snickra ihop en plausibel bild. Om det fanns en Gudunge hörde den ju hemma under julen. Det hade redan slagits fast. Och vintern? Varför hette den Ra? Och varför sjöng man så aggressivt, på utrikiska och en massa nonsens: ”Skuldbelagda as! Urschiff! Tandé!”
Jag var ett ganska fredligt barn och hade mycket att grubbla över, men tyckte ändå att byritualen med att sjunga in våren var ganska fin. Den skedde på trappan till det vi kallade Köttbutiken, fast man fick köpa annat där också.

Barnen var befriade från sång och manskören på plats. Skohandlaren som var den kortaste i första raden steg upp på tå när hans stämma riktigt skulle ta i. Reflexmässigt gör jag det också när jag står på Vårdberget och man kommer till ”härligt” i ”O, hur härligt majsol ler”.

Man kan dra på munnen åt minnet, men jag tycker fortfarande det var fel av lärarna att inte berätta vad det handlade om i vårsångerna, utan bara låta oss känna oss fram på måfå. Fortsätter man så på många områden hamnar man på sjufamnars vatten.

Ute i den offentliga debatten svävar ord som inte är lika gåtfulla som ”urschiff”, och alla de kryptiska ordkollegorna i verserna var för mig, men farligare i sin förmodade lättfattlighet och sin ymniga användning.

I söndagens Hesari fanns en stort uppslagen artikel om de här orden, alltifrån ”invandrarkritisk” till ”värdegrund” och ”köttskatt” och hur de har blivit ett slags slagord som man slår varandra i huvet med, utan att nån eller nånting riktigt rörs ut fläcken.

Artikeln kom ett par veckor efter valet och den föregående valdebatt som vi begåvades med, där partiledare kunde haspla ur sig orden för dagen, laddade men ospecificerade. Ibland hade man föredragit att de sjungit vårsånger.

Betydelseglidningarna i språket, att man började kalla ”kalhyggen” för ”föryngringsytor”, till exempel, för att operera bort den negativa bild som kalhygge onekligen kan ge, är en gammal idé och genomskådandet är lika gammalt.

Men nu tycks vi inte nödvändigtvis vara inne i en reducerad ordlista som hos Orwell. Det dyker i stället upp fler och fler sammansatta ord med så hårda legeringar att inte heller de som uppfunnit dem riktigt förmår smälta ner dem.

Deras abstraktionsnivå är hög och där de används blir luften syrefattig. Därför borde någon alltid fråga efter hur det ogenomträngliga sammansatta ordet ska tillämpas konkret i den aktuella situationen, stället för att bara stumt bolla det vidare.

Där kunde man faktiskt ta mall av vårsångerna som trots sin ytliga omedelbara kollrighet aldrig tycks pruta på verbens klarhet. Det livgivande i dem kan just inte missförstås.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*