ÅU 13.10.2019 04:00

Med hjälp av en GPS-navigator lyckades vi för några veckor sedan komma fram till en av de nya kyrkorna i Esbo. Utan navigatorn hade inte åtminstone jag hittat fram i det Esbo som jag hade lärt känna som ung präst på 1950-talet.
Nu var det bara att köra enligt navigatorns kommando: ”Två hundra meter, sväng till höger!” Och lite senare: ”Ett hundra meter, sväng till vänster!” Och så vidare från det ena vägskälet och gathörnet till det andra.
Vi kom fram. Men det kunde också ha gått så att vi trots navigatorn inte hade kommit fram utan bara irrat runt i de nya kvarteren.
Vad skulle vi då ha gjort? Vi skulle ha stängt av den onyttiga navigatorn, rullat ner bilfönstret, lyssnat varifrån ljudet av kyrkklockorna kom och kört åt det hållet på de nya vägar och gator som vi nu måste välja på egen hand. Då hade jag fått användning för min nya hörapparat och allt skulle ha ordnat sig.
Varför skulle vi inte ha kommit fram trots den fina navigatorn? Därför att navigatorn var programmerad enligt en karta som inte längre motsvarade verkligheten. Man hade dragit nya gator. Världen hade förändrats.
En navigator är i vanliga fall en behändig och nyttig grej. Jag kom att tänka på de moralregler, seder och konventioner som alltid har funnits i vår mänskliga samlevnad och styrt vårt handlande. Dessa skrivna och oskrivna regler är ju ett slags navigatorer som hjälper oss mänskor att hitta rätt.
Gemensamma regler kan kännas begränsande och besvärliga, men utan dem skulle vi leva i ett kaos med ständiga kollisioner, en djungel där var och en gör som man vill utan att bry sig om andra. Livet behöver trafikregler.
Reglerna underlättar vårt samarbete och hjälper oss att ta hänsyn till varandra. Reglerna står i livets tjänst, i omsorgens och sålunda i kärlekens tjänst.
Men på samma sätt som en navigator kan reglerna ibland leda oss fel. Hur fina och hur många de än är kan de i en ny situation ändå leda oss fel. Livet kan inte styras och behärskas enbart med regler, hur finfördelade och detaljerade dessa än är. Här krävs något mera.
Det krävs att man på nytt och på nytt blir påmind om vad reglerna i sista hand syftar till: Omsorg om livet, omsorg om varandra. Då måste man ibland stänga av navigatorn och ta till hörapparaten, lyssna var nöden och behoven finns och enligt eget förstånd välja de nya vägar som leder åt rätt håll och ända fram.
Om detta handlar berättelsen i inkommande söndags evangelium. Det är sabbat och då råder stränga regler gällande vad man får och inte får göra på den dagen. Efter gudstjänsten i synagogan har Jesus lockats i en fälla.
Han har bjudits in till kyrkkaffe hemma hos en farisé. Närvarande är också några andra fariséer och laglärda. En sjuk man placeras plötsligt framför Jesus. Vad kommer nu denne oppositionella och irrläriga Jesus att göra? Skjuter han upp botandet till följande dag så som regeln kräver eller botar han mannen trots att det är sabbat?
”Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller inte?” frågar Jesus. Han får inget svar av de granskande kritikerna – och hjälper den sjuka.
Skulle Jesus ha blint följt det rådande samhällets navigator skulle han ha kört förbi den sjuka utan att stanna.
Men han hade en hörapparat som hade programmerats med ord som uttryckte den yttersta meningen med de detaljerade reglerna och som därför ledde fram till den sjuka: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” (Matt 7:12)
John Vikström, ärkebiskop emeritus

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln