Nationalspråk måste vårdas
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Finska språkets ställning är ännu stark.
Finskan är majoritetsspråk i vårt land och ett av EU:s officiella språk.
En växande del av kommunikationen sker dock på engelska: barn kommunicerar på engelska i online-spel, vi använder engelska ord i talspråk och det finns allt fler caféer där man inte får service på nationalspråken.
Många företag har valt engelskan som sitt kommunikationsspråk och även vårt utbildningssystem håller på att ändras när universitet och högskolor lanserar nya utbildningsprogram på engelska.
Därtill diskuterar riksdagen regeringens lagförslag för att inleda engelskspråkig studentexamen.
Språk är ett hjälpmedel för att tänka, förstå och tillhandahålla kunskap.
Använder man något annat språk än sitt eget modersmål, kan man knappast nå sitt bästa.
Modersmålets roll som det huvudsakliga medlet är oersättlig och därför försvagar dess byte mot ett främmande språk förutsättningarna för toppresultat inom kunskapsarbete.
Främmande språk är ju viktiga för oss finländare och i allmänhet riskerar de inte nationalspråkens position.
Situationen kan förändras när användningsområde för nationalspråken minskar.
Detta skulle avbryta arbetet man har gjort under nästan två sekler, då finskan har utvecklats till ett språk som används och fungerar inom alla samhällsområden.
Mycket oroväckande är vad som händer med nationalspråken eller medborgarnas identitet och kultur när användningen av nationalspråken, finska och svenska, minskar.
Det finska språkets ställning som fungerande nationalspråk inom alla samhällsområden har inte uppnåtts lätt.
Nuvarande finska skriftspråk är resultat av en lång utveckling, som går tillbaka till 1540-talet, då de första finska böckerna trycktes.
När Finland hörde till det svenska riket fram till 1809, fungerade svenska som administrationsspråk, fastän man använde latin på medeltiden och danska under Kalmarunionens tid.
Före freden i Stolbova, var administrationsspråket i östra Finland ryska, medan man i ortodoxa kyrkan talade kyrkslaviska.
Svenskan förblev under den ryska tiden ämbets- och administrationsspråk, trots att ryska härskare gynnade finskan för att försvaga förbindelser med det tidigare moderlandet Sverige.
Ryskan nådde aldrig en betydande roll, fastän tjänstemännen var tvungna att ha kunskaper i ryska.
På 1840-talet uppstod fennomanin för att förbättra det finska språkets ställning och de finskspråkigas rättigheter och till sist konstaterade man i 1919 regeringsform att finska och svenska är Finlands nationalspråk.
Detta bekräftades 1922 i språklagen, då finskan blev ett likvärdigt nationalspråk med svenskan.
I oktober förra året fäste Finska språknämnden uppmärksamhet vid det allvarliga hotet mot finskans och svenskans ställning.
Språknämnden ansåg att regeringen ska vidta åtgärder för att utarbeta ett omfattande nationellt språkpolitiskt program.
Institutet för de inhemska språken lyfte fram samma önskemål redan 2009, men det ledde ingen vart.
Programmet är mycket nödvändigt och därför har jag lämnat in ett skriftligt spörsmål till regeringen om saken.
Finska språket föds av den finska kulturen, men inte utan nationell språkutbildning som skapar konst, kultur och vetenskap.
Lagförslaget om att påbörja en engelskspråkig studentexamen väcker ytterligare farhågor, eftersom den skulle föra engelskspråkig utbildning till en lägre utbildningsnivå.
Om allt fler studenter gör sina studier på engelska i stället för på våra nationalspråk, äventyrar det den finländska kulturens och vetenskapens framtid.
Detta får man inte låta hända.
Eeva-Johanna Eloranta
Riksdagsledamot
SDP
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.