När jag gått ner i vikt ska jag…
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Känner du igen den frasen?
Känslan av att gå på en tillställning, åka på en solsemester, träffa gamla vänner du inte sett på ett tag, utan att ha gått ner de där extra kilona, eller fått bukt på något annat av komplexen man har.
Bredvid känslan av glädje inför att snart få njuta av solen på din hud, saltvattnet i håret och sanden mellan tårna, så finns där en liten gnagande påminnelse om att man minsann inte ska tro att ingen ser att man ’släppt på tyglarna’. Du har inte lyckats hålla kroppen i trim. Du har misslyckats och kommer inte bli accepterad. Alla kommer se magen/armarna/låren/hakan/_______.(<— fyll i valfritt komplex.)
De första 40 åren av mitt snart 60-åriga liv är präglad av en kritisk blick som säger att magen inte ska puta, armarna måste vara fasta, brösten lagom stora, låren smäckra och håret friskt och tjockt.
Jag har känt av det kravet, likaså min mamma, hennes mamma, och även mina döttrar. En osynlig uppmaning, som vore det en medfödd instinkt. Den kritiska blicken synar alltid kroppen och har till uppgift att hålla den i schack.
När jag var 40 år fick jag nog. Jag började ifrågasätta denna blick. Jag började se skevheten i hur den värderade min kropp. Mina armar som kunde lyfta tunga matkassar, bära barn, krama min man.
Mina ben som tog mig uppför trappan, bar min kropp kilometer efter kilometer. Min mage, min rumpa, mina bröst. Jag började se på allt de gjorde för mig, och hur tacksam jag var för att jag hade dem. De var mina och de hade varit med mig hela mitt liv.
Om blicken inte är medfödd, varifrån kommer den? Spolar vi tillbaka några 1000 år tror jag inte det fanns en tanke på hur magen såg ut. Fast jag var såklart inte där, så helt säker är jag inte.
Men någonting säger mig att detta är unikt för vår tid. Vi har mer tid än någonsin att ta hand om vår kropp, förbättra, föryngra och förminska. Vår energi går inte längre åt hur vi ska få mat för dagen eller tak över huvudet.
Vi är omringade av mediabilder på lösningar på våra ”problem” och vi hör hur enkelt man kan släta ut, lyfta och detoxa.
Skönhetsindustrin växer år för år, och den lilla människan ska följa med och hålla sig uppdaterad och hålla kroppens värde på marknaden uppe. Men vem tjänar i slutändan på det?
Det enda som händer är att marknadsvärdet på skönhetsindustrin stiger, medan vår självkänsla urholkas. Vi blir mer missnöjda med hur vi ser ut, och känner oss misslyckade då vi inte lyckats se ut som den perfekta idealbilden, trots alla verktyg som finns.
Så hur gör man då för att ta lyfta blicken och sluta kritisera sin kropp? Mitt botemedel är enkelt: Strunta i alla borden och måsten, omringa dig med människor som gör dig glad, se varje rynka som ett tecken på liv, ta en extra glass för att du är sugen, känn tacksamhet över allt du och din kropp klarat av hittills, njut av livet, klä dig i det som gör dig glad och inte i det som gör att du känner dig smal.
Livet är kort och din kropp är värd kärlek och respekt. Börja idag!
Marie Backman-Thors
Entreprenör med vision att öka kroppsglädjen bland alla kvinnor
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.