ÅU 21.12.2018 18:01

Glenn Close gör en utmärkt rollprestation som hustru. Pressbild

The wife, Storbritannien/Sverige/USA 2017
Regi: Björn Runge
Manus: Jane Anderson (Meg Wolitzer, roman)
I rollerna: Glenn Close, Jonathan Pryce, Christian Slater, Max Irons
1:41 F12
****

Den delvis svenska filmen ”The wife” har väntat ett år på distribution. Filmmakarna kunde se in i framtiden; filmen är dagsaktuell när den berättar om Nobelpriset i litteratur och om en kulturpersonlighet.
Filmen börjar och slutar i Amerika 1992. Efter ett besök i Stockholm. ”The wife” är regisserad av Björn Runge och skriven av dramaförfattaren Jane Anderson, efter en bok av Meg Wolitzer.
Filmen är ett kammarspel på en stor scen, en liten film med stort och psykologiskt djup.
Björn Runge (född 1961), manusförfattare (film och teater), författare (har skrivit bland annat ett par böcker om filmskapandets mödor) och en originell och kompromisslös filmregissör.
En filmare som intuitivt vet var kameran skall stå, och gå, när och varför. Glenn Close jämför honom med Ingmar Bergman.
Berättelsen börjar alltså i Connecticut 1992. Ett äkta par i sextioårsåldern i äkta sängen, mannen kan inte sova, mannen föreslår sex.
Äntligen ringer telefonen. En röst med svensk brytning meddelar att författaren Joe Castleman (Jonathan Pryce) skall tilldelas Nobelpriset.
Welcome to Stockholm. Han, hustrun Joan Castleman (Glenn Close) och vuxna sonen (Max Irons), en författare in spe, åker Concorde över Atlanten.
Medan familjen är i Stockholm förs vi i tillbakablickar till 1958, 1960 och 1968. Det var då paret träffades, gifte sig.
Och han blev stor författare. Hon studerade litteratur och var begåvad skribent, han var universitetslärare, gift, och en bättre casanova än skriftställare?
Tillbaka till nutid. En envis redaktör (Christian Slater) gör research för en Nobelpristagaren-biografi .
Via honom får vi nya misstankar om vem som är vem i familjen. Vi vet, ty vi har sett, att frun, the wife, tar hand om sin barnsliga och självupptagna make, geniet.
Hon ser till att han äter, vad han äter, tar sina piller, håller reda på glasögon och allt annat tänkbart. Sex är tänkbart. Trots alla mannens erövringar även fortsättningsvis.
De kända skådespelarna är obeskrivligt bra och Björn Runge har alltid varit en skicklig personinstruktör; tillsammans skapar de verkliga, trovärdiga karaktärer, psykologiskt riktiga med många, djupa bottnar.
Ändå kan det vara svårt att tro på, eller tragiskt att se på, att en ung kvinna avstår från pennan när någon säger: ”Ingen läser seriös text skriven av en kvinna”.
Tragisk men sann är bilden av den allt uppoffrande kvinnan bakom en skitstövel – en framgångsrik sådan.
Men om någon (fler än jag) tvivlar på märkvärdigheterna: Titta noga på Glenn Closes agerande, alla nyanserna i ansiktet, blicken, kroppsspråket!
Denna starka kvinna vet exakt vad hon gör och gjort; och kan explodera när som helst, så mycket är undertryckt.
Och Jonathan Pryces figur är sympatisk mot vår vilja. Den påstådda andliga giganten måste gå under.
Mannens inställning till sin skrivande son bäddar för ett oidipalt fadersmord. Eller inte. Paret som fyrtio år yngre är inte riktigt lika engagerande, men förklarande.
Krister Lindberg
 

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln