Moln: majestätiska eller små och lätta

En kväll är det kraftfulla molnformationer ovanför grannkvarterets hus. Eller det kanske räknas som mitt kvarter, det är bara en gångväg som skiljer husen åt. Men den har inget namn och räknas kanske inte.

Molnen ligger lågt och är så grå att man kan tro att det är rök från en eldsvåda. De rullar långsamt framåt. En kvinna med en kamera i högsta hugg springer åt samma håll som dem, hoppar upp på lilla bergklacken nedanför mitt fönster, fotograferar med eftertryck. Hela kroppen är med.

Det finns något vackert i att en kvinna, inte ung men inte heller gammal, rusar efter moln. Kika på moln hör ju – i den litterära värld jag brukar referera till – ofta till Runebergs bord. Hans gäng och hans attityd.

I dikten ”Vid en källa”, som många har sjungit sig igenom, tittar den talande både upp i himlen och ner i vattnet som speglar molnen. Jaget identifierar sig med källan.

”Svanen”, ”Molnets broder” och många fler innehåller moln. Ibland fräser och blixtrar det ur molnen, då är de producerade på marken och det är krig. Mitt femtonåriga jag predikade om R:s toxiska hjälteideal i krigardikterna för dem som ville höra, det var några, men inte så många.

Fast jag använde inte ”toxisk” utan någon annan fras som var gångbar då. Men jag pinades inte av allt av Runeberg, utan tyckte mycket om eposet om älgskyttarna, som är inkluderande och humoristiskt och tar sig fram på hexameter, bästa skidspåret, det känns i rytmen! Men jag var ensam i klassen om att gilla det då – och troligen ganska ensam nu.

Runebergs moln är bilder för melankoli som kommer och går, eller för ett större mörker, som hos ”Molnets broder”, där det är förödande handlingskraftigt. Sen får ”den ädla flickan” uppdraget att torka blodet av liket, molnets broders kropp. Det var delvis beskrivningen av den här flickuppgiften som gjorde mig så rasande. Kladdigt känns det än i dag.

Annorlunda molndikt: då blir det Karin Boye. Hennes första diktsamling (1922) heter ”Moln”. Hennes molndikter slutar ibland i regn. Josef Julius Wecksell är i dag mer känd för sin orimmade dikt ”På moln stod du!” än för något annat. I ”De bästa svenska dikterna från Stiernhielm till Aspenström” finns den mitt i boken, på sidan 373.

Observera att första raden, som också är titeln, är ett utrop. Om dikten står (med hänvisning till slutraderna om poppeln och tåren och molnet som gick upp i rök) att den ”förvisso [talar] ur en inre, från verkligheten frikopplad fantasivärld”. Jag har höga tankar om bokens redaktör, Jan Olov Ullén, men tänker att fantasi sällan är ”frikopplad” fast den inte kan bindas till något handfast.

Ullén börjar tänka på Södergran av Wecksells molndikt. Det gör man gärna, fast Södergran opererade ett halvsekel senare. Hon skriver lite om moln, mer om sol. Och solen är inte till för att stillsamt värma sig vid, den finns som bild för att man själv har potential att stråla – och tänker göra det!
”Gör mej lycklig, ge mej solen”. Det var inte Södergran som sa det, fast hon menade det, utan Pugh Rogefeldt, och nu nynnar ni redan låten, ”Små lätta moln”. Hörde honom sjunga den på en studentkårscen för länge sen, då han (men inte jag) hade pannlugg.

Små, lätta, sa Rogefeldt. Majestätiska och mäktiga, säger Boye i sin dikt. Men båda slutar i sol.

Nu hänger jag över balkongräcket för att se vart kvinnan som fotade molnen tar vägen. Hon känner på sig att någon tittar, vänder sig om. Jag nickar till henne, hon spricker upp i ett stort, soligt smil.

Och sen är molnen borta och hon är försvunnen längs gångvägen som inte har något namn.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*