Möller-Sibelius sätter hopp vid poesins förmåga att behandla existentiella och etiska frågor kring sanning och lögn i vårt postfaktiska samhälle

Vi lever i en tid då ”verklighet” och ”sanning” har blivit relativa begrepp, i ett samhälle som börjat beskrivas som postfaktiskt. Var gränsen går mellan mindre relevanta fakta, desinformation, marknadsföring och manipulation blir allt svårare att bestämma. Det kontinuerliga informationsflödet i sociala medier förutsätter också snabba och reducerade reaktioner: klicka, gilla.

Det är bland annat därför som poesi och poesiforskning behövs i dag. Där är begrepp som sanning och lögn alltjämt aktuella och där finns hela litteraturhistorien att referera till. Där kan existentiellt och etiskt viktiga ämnen granskas och problematiseras i hela sin komplexitet.

Det låter kanske vidlyftigt och lite världsfrånvänt. En stunds poetisk kontemplation över Stora Frågor för att sedan återgå till realiteterna med en bättre stämning, så länge den nu varar? Jag tänker att det inte måste vara så, och att perspektivet kan vara långsiktigare. Att det handlar om att kunna leva och verka i samhället, postfaktiskt eller inte, med större eftertanke och urskillningsförmåga. Om att göra viktiga distinktioner. Jag menar att poesin har något att ge i det avseendet.

Att en klassicist som Esaias Tegnér tyckte att sanning är bra är inte så konstigt. När han 1808 skrev dikten ”Det eviga” kunde han lita på publikens gensvar, för det rådde konsensus kring de värden han åberopade:

”Så fatta all sanning, så våga allt rätt, / och bilda det sköna med glädje. / De tre dö ej ut bland menskors ätt, / och till dem från tiden vi vädje.”

Än mindre förvånande är det att Bibeln varmt förespråkar sanningen, till exempel i följande lyriska rader ur Ordspråksboken:

”Låt godhet och sanning ej vika ifrån dig. Bind dem omkring din hals, skriv dem på ditt hjärtas tavla.”

Som vers och aforism fungerade detta ännu i början av 1980-talet, för min favoritlärare skrev ner raderna i min minnesbok när jag gick på lågstadiet.

Men också en sen poet och nobelpristagare som Tomas Tranströmer räknar med att något sådant som sanning finns. I hans poesi stöter man på den tanken lite varstans, tillsammans med alla erfarenheterna av modernitet. I en dikt skriver han:

”Varje problem ropar på sitt eget språk. / Gå som en spårhund där sanningen trampade!”

De tre exemplen ovan är alla formulerade som uppmaningar: fatta, låt ej, gå. Det är förstås retoriskt effektfullt och därför en bra lösning, men valet av grammatisk form antyder också att det behövs en påstötning eller påminnelse. Varken bibel- eller diktläsaren antas vara klar med sitt förhållande till sanningen.
Det framgår inte vad sanning är ─ något annat än våld hos Tegnér, något annat än politiska kategorier hos Tranströmer, tydligare än så blir det inte. Det väsentliga är att sanningen finns som ett värde och som en realitet. Utmaningen är att ta reda på resten själv. I Tranströmers dikt blir sanningssökandet något mycket fysiskt och instinktivt. Det gäller att känna vittringen och följa den. Som ett djur.

Inte så sällan är poeterna själva misstänksamma mot poesi. Åtminstone mot genren och traditionen. Kanske inte just mot sin egen dikt, men ibland också det. 1967 skriver Claes Andersson:

”Poesi kan man inte äta / Den är inte för mänskor i nöd / utan för dem vars brist / är av annan art / Poesi är ingen lögndetektor / utan själva lögnen”.

Varför döms poesin ut här? Jo, för att den har blivit självtillräcklig och likgiltig för det lidande som finns utanför texten, i verkligheten. För att den estetiska normen föreskrivit ämnen såsom natur, idyll och kärlek men uteslutit störande motiv som kriget i Vietnam, psykiatrisk vård eller trist förortsliv.

Sådant skrev han själv om i opposition mot den litterära traditionen och för att överbrygga gapet mellan dikt och socialt engagemang.

Lars Huldén går ett steg längre. I hans diktsamlingar finns det ofta många röster som påstår helt olika saker. Så här kan det låta:

”Mycket kan sägas om visan i världen. / Men huvudsaken är att det finns / allitterationer i det som sägs. / Allt man säger med allitterationer / är alldeles sant.”

Allitteration är ett retoriskt grepp för att åstadkomma välljud i en text, ett bokstavsrim i början av ord. Är påståendet i citatet ovan alltså avsiktligt absurt? Att ord rimmar har väl inget att göra med sanningshalten i själva innehållet, det är ju bara en språklig utsmyckning? Nja… känner man till Huldéns poetik blir det svårt att tveklöst svara nej.

Men poängen är att verbala utsagor – det må vara dikt, reklam, meddelanden från myndigheter, redogörelser i fackböcker – har olika funktioner och finns i ett diskursivt och socialt sammanhang. De måste bedömas därefter. Kritiskt, skeptiskt. Läsaren ska inte ta något för givet.

Poesi ger sällan enkla svar. Det som är ovisst i tillvaron, förblir ovisst i dikten. Men det behöver inte vara samma sak som tomhet eller kaos. För Tranströmer är det åtminstone inte så, för honom blir det här ett paradoxalt och gåtfullt predikament:

”och jag vaknar till det där orubbliga KANSKE som / bär mig genom den vacklande världen. / Och varje abstrakt bild av världen är lika omöjlig som / ritningen till en storm.”

I samma tankebanor rör sig en annan nobelpristagare i litteratur, den polska Wisława Szymborska. I en metapoetisk dikt frågar hon vad poesi är för något, och svarar:

”Och jag vet inte och vet inte och håller mig i det, / som i ett räddande räcke.”

Men om ”kanske” och ”vet inte” alltid var lösningen och själva formeln för ett föredömligt existentiellt förhållningssätt så skulle vi inte behöva fundera vidare på saken. I dikten ”Vietnam” närmar sig Szymborska frågan om ovisshet och visshet ur ett annat perspektiv, vilket komplicerar bilden:

”Vad heter du, kvinna?” ”Jag vet inte.”
”När är du född, var kommer du från?” ”Jag vet inte.”
”Varför har du grävt dig en grop?” ”Jag vet inte.”
”Hur länge har du gömt dig?” ”Jag vet inte.”
”Varför bet du mig i fingret?” ”Jag vet inte.”
”Vet du inte att vi inte vill dig nåt illa?” ”Jag vet inte.”
”Vems sida står du på?” ”Jag vet inte.”
”Nu är det krig, du måste välja.” ”Jag vet inte.”
”Finns din by kvar?” ”Jag vet inte.”
”Är det här dina barn?” ”Ja.”

(Översättning Anders Bodegård)

För den vietnamesiska kvinnan som förhörs av en amerikansk militärmyndighet blir ”Jag vet inte” en språklig opposition, en barriär av oåtkomlighet och integritet. Men det är också i kontrast till detta som styrkan i hennes plötsliga ”Ja” framträder. Det finns sådant som aldrig kan förnekas. Som bryter alla mönster. Som överskrider alla maktkonstellationer.

Vad kan poesi då lära oss? Jo att sanningen finns som ett absolut värde och som ett okänt innehåll. Metoderna att nå fram till den kan inte sättas på formel utan måste upptäckas av envar i specifika situationer.

Enligt Tranströmer kan poesi hjälpa människor att skaffa sig ett eget språk, det säger han i en intervju. Det betyder inte att vi alla ska bli diktare, utan att språkliga konventioner och diskurser inte behöver bestämma allt vi tänker och talar. Om fler räknar med att sanning finns och att vi kan förmedla den, kommer det här att påverka vårt så kallade postfaktiska samhälle.

Anna Möller-Sibelius

Litteraturforskare och kritiker

Åbo Akademi och ÅU slår tillsammans ett slag för välgrundad fakta och lyfter fram forskningens betydelse i en serie essäer. Här kan du läsa de tidigare publicerade essäerna.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*