Mjölkbönder på Heisala gör storsatsning – Sonja Ek-Johansson och Andreas Johansson har framtidstro
På förbindelsebåten Viken kör tre fordon ombord den här morgonturen och det visar sig att vi alla ska till samma ställe: Johanssons mjölkgård på Heisala.
Ett fordon är en betongbil, ett annat tillhör seminören Airi Hämäläinen som kommer med tjursperma i bakluckan och det tredje fordonet är reporterns.
På Heisala är det Sonja Ek-Johansson som tar emot i ladugården, medan Andreas Johansson är ute och balar ensilage, det som serveras korna under kommande vinter.
Deras mjölkande kor är omkring 60 stycken, alla med egna namn och historier. Förutom dem finns för tillfället nästan lika många kalvar och kvigor på gården. Det är en hel del jobb för två personer, och nu tänker paret Johansson utvidga gården.
– Det var för ett par år sedan vi gjorde valet, fortsätta med nuvarande ladugård, eller bygga ut och modernisera. Med moderna metoder skulle två personer klara av också en större mängd djur, berättar Sonja Ek-Johansson om deras resonemang.
Sonja Ek-Johansson. Foto: Anja Kuusisto
Alla transporter kräver noggrann planering
De kalkylerade och planerade. Planeringen är a och o, för de lever med insikten om att de bor på en ö dit det finns en förbindelsebåtstrafik några gånger om dagen, att förbindelsebåten Vikens viktbegränsning är just det, begränsad, att transportfartyg ska bokas och tidtabeller för varuleveranser räknas ut.
De kontaktade staden och Närings-, trafik och miljöcentralen för lovansökningar och villkor för byggandet.
De diskuterade med banken och byggde upp kalkyler där mjölkpriset skulle sjunka betydligt mer än vad det ska göra enligt prognoserna – allt för att vara på den säkra sidan. För den här byggnaden blir stor.
Arkiv/Anja KuusistoAndreas Johansson. Foto: Anja Kuusisto
Den är en satsning som heter duga och det är nästan så man drar efter andan när man kör in mot gården.
I stället för den stillsamma lilla grusvägen, just där Andreas föräldrar bor på andra sidan vägen, reser sig en sandbank och ovanpå det en byggarbetsplats där takstolarna med lyftkranshjälp kommer upp. Den här dagen är nästan ett dussin karlar på jobb där, betongbilarna är ett par och lyftkranarna likaså. Företaget som bygger heter Volari Betoonitööd.
Dem har Johanssons anlitat bland annat för att de har byggt andra motsvarande och ännu större ladugårdar i Finland.
Två mjölkningsrobotar och maskinellt ströande underlättar jobbet
Den här ladugården blir med alla delar inberäknade cirka 1700 kvadratmeter, eller nya lagården är 1500 kvadrat och med kalvavdelningen medräknat blir det 1700.
– I nuvarande ladugård har vi en mjölkningsrobot, i den nya blir det två. En stor förbättring blir det med rengöringen. Nu har vi det som kallas spaltgolv, det vill säga vi skrapar ner gödsel o smutsig torv från båsen o putsar rent på spalten, därefter hämtar vi in med skottkärra ny torv som vi sprider ut med spade i varje bås.
– I den nya ladugården blir det skrapor under golvet och också ströandet av torv sköts maskinellt. Det tar en bråkdel av tiden och våra axlar och armar tackar, säger Sonja Ek-Johansson.
– Precis som det är med korna är det med människorna, en välmående och omskött ko producerar bra mjölk, och om vi själva mår bra har vi orken och glädjen för arbetet och kan ta i tu med det lilla extra, som i sin tur får korna att må ännu bättre.
Matilda och Kalle Johansson leker med traktorer. Foto: Anja Kuusisto
”Med 20 års mellanrum krävs satsning på framtiden”
Allt hänger ihop på ett logiskt sätt i Sonjas resonemang. Nya tekniska lösningar gör jobbet fysiskt lättare och eftersom skötseln av en gård oberoende kräver insatser året och dagarna runt är alla förbättringar välkomna. Kostar gör de, men en renovering och utbyggnad av den nuvarande ladugården hade också gjort behövts.
– Ungefär med 20 års mellanrum tycks det krävas en större satsning, säger Sonja och hennes svärfar Åke minns ett annat bygge:
– Då vi byggde ut ladugården första gången 1977 kunde två karlar lyfta takstolarna, nu är här lyftkran… säger han och ser mer än nöjd ut.
1977 var alltså ett bygge på gång, 1999 började Johanssons med lösdrift och byggde till, nu skriver vi 2019. Korna är 60, kalvarna nästa lika många och en fördubbling är på gång – den nya ladugården blir klar till vintern.
Det var 2007 som generationsväxlingen skedde och Andreas tog över. Året efter flyttade Sonja in, även om hon också hade tagit över sin hemgård några år innan.
– Jag hade börjat med tio kor och fem kalvar, och dem tog jag med då jag flyttade hit, säger Sonja.
– Det var för att du hittade pappa på Skuffis, förklarar Kalle, 8 år och alla skrattar.
Skuffis kallades den agrologutbildning som ännu i början av 2000-talet fanns i Åbo.
Arkiv/Anja KuusistoBland annat tack vare en kulle med bra sandjord har bygget förlöpt fint. Foto: Anja Kuusisto
Rinnanbäck gård på Heisala
Andreas Johansson och Sonja Ek-Johansson driver gården Rinnanbäck på Heisala. De är båda agrologer.
Andreas är uppvuxen på Heisala, hans föräldrar heter Magdalena och Åke. Sonja är uppvuxen på en gård i Pernå i Lovisa. Sonja äger den gården där hennes pappa är verksam och en entreprenör sköter jordbruket. Några djur finns inte där längre.
Sonja och Andreas är föräldrar till Kalle, 8 år och Matilda, snart 6.
Mjölkgården har för tillfället omkring 60 mjölkande kor, den nya får plats för dubbelt fler.
Den nya ladugården är nu i taklagshöjd och väntas stå klar i oktober-november i höst.
Wow! Det är verkligen glädjande att det finns de som tror på framtiden och satsar på sitt lantbruk! Mat kommer alltid att behövas och ingenting är bättre än våra rena finländska livsmedel. Jag hyllar er verkligen, Antte och Sonja!