Medling har blivit ett vanligt sätt att sona lindriga brott

Medlingshandledare Nina Koistinen och t.f. ledande medlingshandledare Saana Vuoristo försöker få parterna i brottmål eller tvister att komma överens utan att det blir en rättsprocess. Foto: Kim Lund

När medlingshandledare Nina Koistinen vid Egentliga Finlands medlingsbyrå går igenom fjolårets kundrespons kan hon och hennes kollegor känna sig belåtna.

Deras arbete uppskattas högt och vitsorden är överlag mycket höga. På frågan om kunderna känner att de har fått utrymme att diskutera sina känslor är betyget 4,6 på en skala från 1–5.

Betyget på frågan om samtalsatmosfären har känts trygg och förtroendeingivande är vitsordet snäppet högre, 4,7.

Kunderna upplever också att medlarna förhåller sig neutralt och accepterar båda parternas synpunkter. De flesta kände sig också bättre till mods efter mötena.

– Det känns jättebra och vi är nöjda, säger Koistinen.

Antalet medlingsinitiativ har fördubblats på två år

Antalet medlingsuppdrag har ökat kraftigt de senaste åren. I fjol gjordes 1 247 medlingsinitiativ av vilka 750 ledde till förhandlingar mellan parterna.

År 2017 gjordes 1 009 initiativ och år 2016 688.

Största delen av initiativen kommer från Polisen som gör en första bedömning av fallet och om det går att lösa genom medling.

Den kraftiga ökningen beror främst på att Polisen har stärkt sin så kallade förbehandlingsgrupp som tar ställning till vilka fall som kan skickas vidare till medlingsbyrån.

Också en åklagare eller annan myndighet kan ta initiativ till medling.

I enstaka fall tar också de inblandade parterna direkt kontakt med byrån för att utreda möjligheterna till medling.

Men det är alltid medlingsbyråns egen personal som avgör om ett ärende lämpar sig för medling eller inte.

I medlingsbyrån på Allégatan finns broschyrer om olika instanser som kan ge hjälp i till exempel juridiska frågor. Foto: Kim Lund

Alla diskussioner resulterar inte i en uppgörelse, men i 560 av fjolårets fall gjorde parterna upp i godo.

Innan man kommit så långt är det vissa kriterier som måste uppfyllas.

En förutsättning är att parterna träffas frivilligt och att den misstänkte tar sitt ansvar och erkänner vad hen har gjort.

Den målsägande måste också godkänna den misstänktes svar och att det stämmer överens med verkligheten och med vad som har hänt.

Om parterna har diametralt olika åsikt om vad som har hänt är det ingen idé att ens försöka komma överens.

– Det gagnar inte offret om den misstänkte inte erkänner. Det är inte meningen att hen ska kunna fly sitt ansvar, säger t.f. ledande medlingshandledare Saana Vuoristo.

Ibland räcker en ursäkt

Innan parterna sätter sig vid förhandlingsbordet träffar medlaren dem enskilt för ett eller flera förberedande samtal.

Då hör man om det finns förutsättningar att inleda den egentliga medlingen. Man diskuterar fallet eller händelsen ur bådas synvinkel och hör vilka känslor det har väckt och hur det har påverkat dem.

– För den målsägande är det ofta viktigt att få en ursäkt. Den misstänkta är ofta ledsen över det inträffade och vill be målsäganden om ursäkt, säger Koistinen.

– I medling har offret också en möjlighet att få svar på frågor som ”varför gjorde du så här mot mig” och ”vad illa har gjort dig”, säger Vuoristo.

Ibland krävs flera möten för att nå en överenskommelse, ibland räcker det med en gång.

Parterna kan själva komma överens om eventuella ekonomiska ersättningar eller andra sätt att gottgöra det som gärningsmannen har åsamkat offret.

Ibland kan parterna också komma överens om att den misstänkte förbinder sig till ett rusmedelsprogram eller att utföra något arbete för offrets räkning, som till exempel snöskottning.

Men det är alltid kunden som avgör, medlarna är neutrala. Ibland ingår parterna ett avtal som inte innehåller ersättning eller skadestånd, säger Vuoristo.

– Den andliga kompensationen är ofta viktigare än pengar.

Avtalen är juridiskt bindande och offret kan be om råd och hjälp av rättshjälpsbyrån eller brottsofferjouren i frågor som till exempel handlar om hurudana ersättningar som är rimliga att kräva.

Efter avslutad medling i ett brottsärende skickas resultatet tillbaka till Polisen eller åklagaren.

De tar sedan ställning till hur ärendet framskrider. Om parterna i ett målsägandebrott nått ett avtal och målsägande avstått från sina yrkanden, avslutas ärendet.

Då det gäller brott som lyder under allmänt åtal, till exempel misshandel eller fall med våld i närrelationer är det åklagaren som i sista hand avgör om ärendet skall behandlas i domstol eller inte.

Vid en rättegång beaktas det avtal som har gjorts i samband med medlingen. Har man till exempel gjort upp om en ekonomisk ersättning, behandlas inte ersättningsfrågan av domstolen.

Den röda tråden i medlingsbyråns arbete är att ge parterna förutsättningar och möjligheter att själva vara med och avgöra hur deras ärende behandlas, säger Vuoristo.

– Vår ideologi baserar sig på att människorna själva ska lösa sina konflikter. För oss är skuldfrågan av sekundär betydelse och vi tar inte ställning till om någon är skyldig eller inte. Det centrala är att människorna möts.

Möjligheten till medling är lagstadgad sedan år 2006.

LÄS OCKSÅ:

Alla kan göra misstag

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*