Med murens fall var en skiljelinje borta, men när glädjen lagt sig växte nya fram i dess ställe

Det har redan gått en vecka sedan Berlinmuren föll. I verkligheten föll den för trettio år sedan, men i minneskulturen faller den om och om igen, varje år den 9 november. Minnet av muren hålls vid liv och återskapas genom att de vid det här laget ikoniska fotografierna och filmklippen fyller medierna, inklusive de sociala, där folk delar med sig av sina personliga upplevelser och minnesbilder. Desto större utrymme ges minnesbilderna i samband med jämna årtal, och att 30-årsjubileet uppmärksammades för en vecka sedan lär få ha missat.

Berlinmurens fall är ett av de klarast lysande exemplen på en plötslig världspolitisk omvälvning. Visst hade många arbetat för förändring, och många fler önskade sig den, men inte ens de mest optimistiska hade vågat hoppas att muren skulle rasa så snabbt och oväntat. Inte ens efter att ha bevittnat en begynnande avspänning mellan supermakterna och hört Ronald Reagans starka uppfordrande uppmaning vid muren 1987: ”Mr. Gorbachev, tear down this wall!”

Ännu idag förnimmer man misstron och känslan av att något absurt är i färd att inträffa när man ser filmklippen av presstalesmannen Günter Schabowski som inför tv-kamerorna tafatt konstaterar att gränsövergångarna ”torde vara öppna med omedelbar verkan”, och av människomassorna som strömmar genom porten när den plötsligt öppnas. Det är också snart sagt omöjligt att inte beröras känslomässigt av den glädje och eufori som omger muren de följande dagarna och månaderna, och det raseri med vilket symbolen för en förtryckande regim bit för bit demoleras.

Trettio år är en generation. En hel generation har hunnit växa upp i en värld utan järnridå, vilket innebär att den symbolik och de betydelser som tillskrivs muren efter hand kommer att förskjutas och förändras. Nya händelser sätter in minnet av muren i nya sammanhang.

För min generation, och generationen före, innebar murens fall att den politiska skiljelinje som fullkomligt dominerat den värld vi vuxit upp i, och som medvetet eller omedvetet format vår världsbild, försvann över en natt.

Borta var kalla krigets delade värld, med den konkreta rädslan för atomkriget. Och i stället levde vi i … ja, vad? År 1989 hade ingen svar på frågan – man kan fråga sig om någon har det än idag – men i just den stunden stod alla möjligheter och alternativ vidöppna.

Jag har svårt att föreställa mig att någon framtida världspolitisk händelse under min egen livstid på ett så fundamentalt sätt skulle kunna omforma världen som Berlinmurens fall gjorde.

Att det var en vändpunkt, för en del också ett uppvaknande, avspeglades i de många personliga minnesbilder och reflektioner som vänner och bekanta delade med sig för en vecka sedan. På en höjdpunkt bjöd en bekant som bakat en kaka prydd med texten Die Mauer, som högtidligt skars itu.

Ett gemensamt drag var att alla lyfte fram de känslor som händelserna väckte, och framför allt att känslorna var odelat positiva. Vanligare är väl att sådana plötsliga händelser, som etsar sig fast i minnet, väcker negativa associationer.

Personligen minns jag inte murens fall som en exakt händelse, men känslan av glädje, eufori och förväntning den hösten glömmer jag inte. Det var en vändpunkt i ordets rätta bemärkelse, något som skulle leda till en ny världsordning. ”Winds of Change”, sjöng The Scorpions. Och ”Looking for Freedom” sjöng David Hasselhoff.

Hasselhoffs låt är ingen klassiker, men ödets ironi – alternativt genialisk marknadsföring – gjorde att 1980-talsungdomens hjälte Knight Rider otippat fått sitt namn inskrivet i historien om Berlinmurens fall. Looking for Freedom var en stor hit i Tyskland sommaren 1989, och Hasselhoff en given artist på den konsert på Potzdamer Platz som ordnades på nyårsafton.

Efter en uppmärksammad intervju i början av 2010-talet, där Hasselhoff uttryckte sin förvåning över att han själv inte figurerade i en utställning om murens fall, figurerar han numera bland annat i en bok om vanliga missuppfattningar med den spetsfundiga titeln: ”Did David Hasselhoff End the Cold War?”

Med murens fall var en skiljelinje borta, men när glädjen lagt sig växte nya fram i dess ställe. Tiden skulle också visa att alla inte på lång sikt fick det bättre. För en del människor raserades en hel värld, andra mötte en framtid som framstod som mera instabil och osäker än den värld de lämnat. Och även om muren, eller rättare sagt järnridån, konkret var borta, har dess spår inte helt raderats ut. Spåren går tvärs igenom Europa, även genom ett Tyskland som i snart tre årtionden varit enat, och blir synliga i politik, ekonomi och mentalitet om de synas noga. Och i Nordkorea finns den sista biten av muren kvar helt konkret.

Jag har hunnit se muren falla trettio gånger, men jag har fortfarande inte tröttnat. Om jag fick välja att personligen uppleva en enda historisk händelse som inträffat under min livstid, skulle jag utan att tvivla en sekund välja den där natten i Berlin mellan den 9 och 10 november 1989.

Med murens fall var en skiljelinje borta, men när glädjen lagt sig växte nya fram i dess ställe.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*