Med #dammenbrister brister stereotypin om buskvåldtäkten
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En mörk gata en sen kväll är inte den farligaste platsen för en kvinna. Det är egentligen inte en nyhet – att de flesta våldtäkter inte handlar om överfall utomhus och att förövaren och offret oftast känner varandra sedan tidigare. Men ändå är stereotypin om buskvåldtäkten seglivad.
Det här tänker jag på när jag chockad läser alla brutala vittnesmål inom ramen för dammenbrister-uppropet.
Inte en enda berättelse som jag läser handlar om att någon blivit överfallen och våldtagen på gatan.
Däremot rullar berättelse efter berättelse upp om hemmafester där tjejen har somnat och vaknar av att någon penetrerar henne. Eller flickor som blivit utsatta för sexuella övergrepp av sin pappas kompis eller av manliga släktingar.
Gemensamt för de flesta är att de aldrig berättat vad de varit med om för någon. Det är svindlande att allt det här nu kommer fram.
Jag känner mig nästan dum, jag hade aldrig kunnat ana vad som funnits under ytan.
Jag har aldrig varit rädd när jag gått ensam hem från barer och fester i Åbo eller i min hemstad i yngre ålder. Men jag har heller aldrig anat hur utsatta flickor och kvinnor är på fester, hemma hos pojkvännen, hos kompisar, i skolor.
Kanske stereotypin om överfallet på gatan, i och med alla dessa vittnesmål om sexuella övergrepp, kan ge vika för en mer nyanserad och riktig bild av kvinnors utsatthet. Och att detta skulle få en förändring till stånd.
Kriminologen Maria Normann sade i en intervju i tidskriften Ikaros (3/2017) att: ”Stereotypin om buskvåldtäkten är skadlig, eftersom den kan medföra att de som utsätts för sexuellt våld inte känner igen sig i bilden som målas upp. Det i sin tur kan påverka om och hur de utsatta uppfattar det de utsatts för som något allvarligt, eller som ett brott, eller om och hur och när de söker hjälp.”
Denna insikt ekar i mitt huvud när jag läser alla vittnesmål som slutar med att personen inte berättade till någon, inte anmäler till polisen. När jag läser om alla som berättar att de varit osäkra på hur de ska förstå situationen – det enda säkra har varit skammen de känt. ”Jag var ju full och sade kanske inte tillräckligt tydligt nej”.
Potentialen med de hundratals vittnesmål som äntligen kommit i dagen är att kvinnor bättre kan förstå sina egna traumatiska upplevelser. Förstå att de utsatts för ett brott, att de kan anmäla till polisen. Förstå att det inte är de som ska känna skam.
Och att den diskussion som väckts ska leda till att de som vågar påtala övergrepp på arbetsplatsen, i bilskolan, i kompiskretsen, äntligen blir hörda.
Läs också:
Svenskfinland har slutat tiga om sexuella trakasserier
Det här är kvinnornas berättelser
”Som mamma, lärare och rektor reagerar jag mest på övergreppen som kvinnorna utsatts för som barn”
Professor i genusvetenskap vid ÅA: ”Det finns ett stort behov av förändring”
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.