Förflytta dig till innehållet

Lyckan att känna igen någon (på långt håll)


En gång hade jag ett uppdrag där det ingick enskilda handledningar och ingående samtal kring det framskridande arbetet. Jag satt på ett café och tittade ut över den öppna platsen utanför, ett torg, och på långt håll kände jag igen den jag skulle möta, kunde urskilja gestalten bland alla andra. Det kändes fint.
Nu när människor kan träffas bara utomhus önskar jag att det finns många möten som börjar med igenkänning på distans. Så att subtila minnen och associationer får växa fram under stegen mot minuten då man är ansikte mot ansikte, fast på säkert avstånd.
Kommer ihåg ett möte på landsvägen i byn där jag växte upp, det var sommar och jag var tillfälligtvis tillbaka. Då stötte jag ihop med den som varit min barnflicka, som man kallade det, när jag var liten, kanske tre. Nu var jag medelålders, hon pensionär.
Vi var glada att träffas, och sa det på ett vuxet sätt, men min kroppsliga person signalerade också en annan djupare och ordlös känsla. Detta var en person jag litade helt och hållet på. Man känner sig fri då, har lust att skutta och sjunga.
Det var också det minnet hon hade av mig, sa hon. Jag hade inga andra treårsminnen jag kunde verbalisera än det av en randig kjol hon brukade ha. Men kroppen minns alltid hela bilden, alla dimensioner.
För några dagar sen cyklade jag omkull mitt i min nuvarande hemort. Och när någon av min sort cyklar omkull är det inte på grund av för hög hastighet, min vurpa skedde för att jag plötsligt tappade fart. I sin tur berodde det på att jag kommit på att tänka på en sak, ungefär som gestalterna i Nalle Puh-böckerna, inte bara björnen själv. Undrar ni varför inga cyklister finns i Puh-historierna är svaret att de skulle fara omkull i varje kapitel, och det skulle ingen uthärda.
Det gör ont att landa i gatan. Vänstra knät har tagit smällen, styrstången har slagit till i överarmen med en aldrig tidigare skådad (märker den först på kvällen, hemma) underhudsblodutgjutelse (ordets längd behövs för att bära upp min självömkan) som följd.
Ondast gör ändå att ingen stannar och frågar hur det gick. Vi är förvisso ålagda social distansering och det är mindre folk i farten än förut, men några har sett vad som hände, jag har ju sett dem, klart och tydligt.
Hemma försöker jag se efter i spegeln om jag blivit osynlig, men jag tycker inte det. Jag är där, med blåmärke och allt. Nästa gång ligger jag kanske kvar lite längre, för att ge medmänniskorna en chans. Eller så inte.
En kväll måste jag gå ner på knä för ett plocka upp en grej som rullat in under ett skåp. Det gör alldeles sagolikt ont, för knäet är en enda ansamling av sönderbråkad vävnad. Men på något sätt känns det skönt att känna en smärta som man vet kommer att gå över. Vetskapen om att den passerar är själva medicinen.
När Gunnar Ekelöf skrev ”Sång för att döva smärtan” var det inte just onda kroppsdelar han tänkte på, utan det som träffar en när världsångesten sammanstrålar med en personlig känsla av uppgivenhet eller panik.
”Gå till strandens stenar med din ångest. / Ser du, där är havet, här är landet: / Verkligheten! Du kan röra den med handen.”
Diktens rytm blir säkrare för varje rad.
Man hör också att det är en poet som hyser en stark kärlek till Edith Södergran: ”Be om grönska, liv och glädje, sten för sten:/ I din mun skall sånger växa, starkare än vinden, / och din själ skall bära känslor, djupare än lyckan.”
Jag hör dikten (bra mycket längre än dessa rader) i en radiokanal civiliserad nog att ha ”Dagens dikt”. Dikten kommer, som alltid, utan rubrikannonsering, men jag känner strax igen poetens gestalt.
Signaturen ACS återkommer i ÅU varje onsdag

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *