Lite mera respekt, tack!

En dag kommer det att hända. Folk kommer att titta på varandra och säga ”tänk, efter alla dessa år, att det tog en sådan tid…”. Precis som med liljan i min trädgård. Jag såg plantan redan för flera år sedan, funderade varför ingenting hände, annat än att den växte upp på våren och vissnade på hösten. Tills plötsligt för några dagar sedan. Då såg jag knopparna. Följande morgon hade den första slagit ut – en vackert mörklila, ståtlig lilja.

Jag vet inte varför det dröjde så länge. Och det som i mina ögon såg ut som en plötslig förändring var säkert resultatet av en lång och seg kamp för överlevnad, livsutrymme och rättvisa.

Antagligen hade liljan en massa saker emot sig. Ormbunken bredvid bredde ut sig, tog för sig av marken och ljuset och näringen, utan att fråga. Med den starkares rätt. Men liljan gav inte upp.

Så är det med många saker. Det gäller att ta ny sats, om och om igen. Ta kampen om lika lön för lika arbete till exempel. Om löneutvecklingen fortsätter som nu, i den takt på det sätt som hittills, är vi framme vid 2090 innan den kvinnodominerade vårdbranschen kan räkna med samma lön som mansdominerade branscher med likvärdig utbildning.

Lönefrågan är inte en åsiktsfråga, som vårdfacken uttrycker saken. Att göra branschen attraktiv handlar om arbetsförhållanden, status och lön.

Vården är allvarligt illa ute om inte branschen lyckas höja profilen. Risken att flykten från yrket accelererar är ett faktum, färre väljer att utbilda sig. Och vad gör vi då med en eller flera reformer?

Hur vårdbranschen mår avspeglar sig direkt i innehållet. Det är i sin tur en ekvation som angår alla människor. Det inte ett ”vi och de”. Det är bara vi. Gamla och unga, rika och fattiga, sjuka och friska.

Ibland undrar jag varför engagemanget är så lågmält. Varför är det inte som när teveserien ”Game of Thrones” gör en sista säsong som många tydligen har ansett vara alltför dålig – då kräver tittarna en ny sista säsong och startar en namninsamling. Senast jag hörde om det här hade en och en halv miljon människor skrivit på.

En vanlig förklaring till tystnaden är att det hela började som ett kall, det fanns de älskvärda kvinnorna som bar empatin på sina axlar. De vårdade av omtanke och godhet – oegennyttiga varelser som vigde sitt liv åt de sjuka.

Så när dessa oegennyttiga varelser ”plötsligt” började tala om bättre betalt och mera respekt – då vred sig omvärlden olustigt vid sitt bord och mumlade: ni måste förstå, ni är så många, vi har inte råd, det går inte. Och de oegennyttiga slog ner sina blickar och skämdes lite.

Karikerat? Visst. Men systemet är väldigt hierarkiskt, lydnad och att inte ifrågasätta är en dygd, att anstränga sig lite till och lite till, istället för att säga: nu får det räcka.

Vårdbranschen består till 90 procent av kvinnor. Vad kallas då dessa vårdare – de yrkeskunniga, utbildade, erfarna, mångprofessionella?

En vanlig benämning är ”flickorna”. Jag hörde det första gången innan jag själv hade utbildat mig till sjukskötare. Jag besökte en läkarcentral, på väg ut ställde jag en fråga. Den manliga läkaren sa ”fråga flickorna!”

Han syftade på personer med ansvar för andras välbefinnande, till och med liv. Människor som i sin yrkesutövning vårdar, tolkar symptom, som tolkar från svenska till finska och finska till svenska när läkarens språkkunskaper inte räcker till, som ger medicin och intravenösa dropp, sticker kanyler, lägger om sår, sköter pleuradräner och respiratorer.

Jag tror ingen skulle acceptera att man i en skola hänvisade till flickorna i lärarrummet, när man menar de kvinnliga lärarna, eller vid universitetet de kvinnliga professorerna eller varför inte de kvinnliga ministrarna i en regering.

Peka på inrikesminister Maria Ohisalo, utbildningsminister Li Andersson, social- och hälsovårdsminister Aino-Kaisa Pekonen och säg ”fråga flickorna”. Jag lovar att det blir hett om öronen.

Wikipedia levererar följande definitionen ”En flicka är ett mänskligt barn av kvinnligt kön. Åldern då en flicka övergår till att räknas som kvinna varierar i olika samhällen, men ligger vanligen vid artonårsåldern.”

Så länge man är flicka är man inte myndig.

För att få respekt för det arbete man gör måste en vårdare kunna kräva att omvärlden ser och värdesätter yrkeskompetensen och att lönen står i proportion till den. Att vara flicka är inte en kompetens – också om vi alla vet att flickor är kompetenta, lika kompetenta som pojkar.

Lika lön för likvärdigt arbete är inte en liten fråga. Det är en stor fråga, en seg kamp. Den får stöd i både EU-rätt och nationella jämställdhetslagar.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*