Stefan Holmström 24.11.2017 00:00

”Det jäser inom social- och hälsovårdssektorn i Pargas. Under tiden oktober i fjol (2015) till januari i år har fyra socialarbetare inom stadens barnskydd sagt upp sig.”
Så här inleddes ÅU-artikeln om de tidigare anställdas skrivelse till stadsstyrelsen och social- och hälsovårdsnämnden 2016. I skrivelsen påtalas flera allvarliga brister, felaktigheter och lagstridigheter inom barnskyddet
”Vi har sett allvarliga brister inom socialsektorn i Pargas. Klienternas rättsskydd har glömts bort och klienterna har behandlats oetiskt och osakligt. Enligt vår uppfattning har den bristfälliga och lagstridiga skötseln av barnskyddsärendena lett till oproportionerligt många omhändertagna barn i Pargas. Det har vållat mänskligt lidande för de inblandade, men också lett till onödiga kostnader för Pargas stad”
De fyra tidigare anställda uppgav att de sedan sommaren 2014 lyft fram problemen för ledande tjänstenmän, men att de inte hade fått någon respons.
”Enligt den respons vi har fått av klienter och samarbetspartners har barnskyddets klienter behandlats osakligt. Man har kommit med ogrundade hotelser om att omhänderta barnen och låtit bli att informera klienterna om deras ställning och rättigheter.”
Regionalförvaltningsverket har nu gett Pargas stad en anmärkning. Det har brustit i arbetsrutinerna och barnskyddet har inte alltid har följt barnskyddslagen.
Hur är det då nu? Pargas stad har tacklat de missförhållanden som Regionförvaltningsverket noterar. Flera problem kvarstår ändå. Det är svårt att få personal och barnskyddsanmälningarna ökar kraftigt – med 50 procent på ett år.
Det är viktigt att minnas att det här inte behöver korrelera exakt med hur barn och unga i Pargas verkligen mår. Ny lagstiftning har inneburit att det finns fler myndighetspersoner som är förpliktade att göra barnskyddsanmälan. Tröskeln för att göra en sådan har också sjunkit, samtidigt som medvetenheten om möjligheten ökat, enligt Institutet för hälsa och välfärd, THL.
Ordet ”barnskyddsanmälan” är extremt laddat och tabubelagt, men en sådan leder ingalunda automatiskt till omhändertagande av barnet. Det är sista utvägen.
En anmälan kan vara den väg som leder till hjälp. Det finns faktiskt också föräldrar som gjort barnskyddsanmälan om sig själva, då de upplevt att de inte klarat vardagen.
När barn och unga far illa, syns det kanske inget utåt, då de vänder sig inåt. Sociala medier, som kunde vara fönster utåt, kan bli ytterligare en börda. Tusentals unga har ett så skört liv att allt rasar om gilla-kommentarerna upphör, anser barnpsykiater Janne Kurki (HS, 23.11).
Det finns tre vägar som utsatta unga brukar ta. Om de i en tidig ålder uppfattar att ansträngningar inte belönas, att det ändå går åt skogen, kommer känslan av maktlöshet. Det behöver inte handla om en egentlig inlärning av attityder utan om att växa upp med föräldrar som har en så tuff vardag att allt verkar evigt mörkt. De unga passiveras.
Den andra vägen är upproriskhet, ilska. Känslan av framtidslöshet får unga att leta upp likasinnat, argt sällskap. Det blir ett medvetet val att ställa till det, allt från våld till skadegörelse, ett öppet förakt för omgivningen. Var det något sådant som drev de ungdomar som angrep den tioåriga flickan i Pargas för ett par veckor sedan?
Den tredje vägen är den hoppfulla. Många unga klarar sig, trots att allt verkar gå åt helsicke där hemma. I de här familjerna är nyckelordet delaktighet. Studier visar att det inte är bra om föräldrar som har det svårt försöker hålla barnen ”utanför”, tvärtom är det bättre att tillsammans med dem diskutera det som är dåligt, till och med försöka lösa problem tillsammans. Det är en tung väg att gå, där de unga får ta ansvar tidigt, men en väg där de kan bli överlevare.
De problem som Regionförvaltningsverket påtalade har socialsektorn i Pargas tagit itu med. Barnskyddsanmälningar behandlas inom utsatt tid, utomstående konsulter ser över arbetsmetoderna, tillsammans med de anställda.
”Vi försöker göra allting annorlunda och rätt”, säger social- och hälsovårdsnämndens ordförande Merja Fredriksson (SFP).
Riktningen är rätt, men för att citera de fyra som anmälde Pargas: Har det slutat jäsa?
Det som är solklart, hur man än studerar statistiken, är att allt fler unga mår illa, i Pargas och i hela landet. Det syns exempelvis i den telefon- och webbjour som upprätthålls av Mannerheims barnskyddsförbund.
Gårdagens Helsingin Sanomat kom också med en chockerande uppgift: Nio procent av ungdomar i Nyland har fått eller får psykiatrisk specialsjukvård.
Nio procent. Nästan var tionde. Det är en så stor andel att man tappar andan.
Det här för tankarna till 1990-talets recession. Då var det många unga som fick sina framtidsförhoppningar grusade. De växte upp i en hopplöshet där familjerna hade ett minimalt stöd av samhället, vars resurser inte räckte till. När dessa ungdomar kom upp i arbetsför ålder, under de svåraste åren, hade de länge svårt att få jobb. Den här gruppens sysselsättningsnivå var låg en lång tid, lägre också jämfört med de unga som växt upp senare. Nu har det redan i flera år funnits tecken på samma fenomen. Är resurserna och metoderna i Pargas tillräckliga?

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln