LEDAREN: Fjärran budgetpengar
Skuldsättningen ska bromsas. Extra inströmmande skattepengar, från den ekonomiska tillväxten, ska inte gå direkt till nya investeringar.
Ungefär så sammanfattade regeringen sina visioner för nästa års budget vid presskonferensen förra veckan. Målet är att hålla fast vid de utgiftsramar som stakades ut redan för två år sedan, uppgav statsminister Juha Sipilä (C) och finansminister Petteri Orpo (Saml).
I Österbotten glädjer man sig över beskedet om ett stöd på 25 miljoner euro för en ny Kvarkenfärja. Enligt Vasabladet finns stödet ”av tekniska orsaker” inte med i budgetförslaget, men pengarna lär finnas med i den tilläggsbudget som kommer senare i höst.
Österbottningarna får pengar också för en annan trafiksatsning, muddringen av farleden till Karleby. Staten deltar i kostnaderna, som beräknas uppgå till sammanlagt 45 miljoner euro.
Längre norrut glädjer folk sig över en ännu större satsning. Bron till Karlö (Hailuoto) i Uleåborg fick pengar.
Varför?
I början av augusti verkade det ännu som om Finansministeriet hade sagt nej till några stora trafiksatsningar, bland dem just Karlöförbindelsen. Vad hände?
Det samma gällde för övrigt också farleden till Karleby – det skulle bli ett nej – men ett ja kan ändå motiveras där: Muddringspengarna ger mer pengar till staten genom ökad handel.
Bron till Karlö, däremot – särskilt som man jämför den med den av många efterlängtade Nagu–Pargas-bron: Vilka är argumenten?
Först kan vi ändå se på budgetcirkusen ur en annan synvinkel. Den med minimal riksdagsmajoritet sittande regeringen är kanske återhållsam ännu i år, spekulerar Teemu Luukka i sin analys i Helsingin Sanomat:
”Ministrarna har kanske kommit fram till att alla möjliga och omöjliga insatser måste reserveras i budgeten för 2019. Den budgeten är regeringens sista före valet”, skriver Luukka.
De pengar som beviljas för 2018 har redan glömts då det är dags för riksdagsvalet 2019. Dessutom kan det finnas nationalekonomiska skäl att satsa på 2019, beräknar Luukka, som varnar för att Finland då inte längre får någon draghjälp av världsekonomin.
”I klarspråk betyder det kanske att de vägar, broar, brotrummor som nu strukits över med rödpennan kommer att byggas 2019.”
En bro till Nagu byggs inte på ett år, men en byggstart kan alltid vara möjlig 2019 – väl? Den stora frågan är vad som finns att i broplansväg och kalkyler.
Här stöter man på två bekymmer (om man är för en bro, alltså). Och då förstår vi också varför bron till Karlö fick sina pengar.
För det första hade planeringsarbetet där nått en helt annan fas. Vad finns att lägga fram då det gäller Nagu–Pargas-bron? Visioner, men inga desto mer konkreta planer.
För det andra utgick Karlöprojektet utanför Uleåborg från en helt annan nyttonivå. Färjtrafiken till Karlö kostar betydligt mer per person och fordon än trafiken mellan Lillmälö och Prostvik.
Karlösatsningen, som omfattar en mindre bro och en lång vägbank, är också klart billigare än en bro (eller tunnel) i Åbolands skärgård, som beräknas kosta 2,5–3 gånger så mycket.
Ekvationen är därför enkel: nationalekonomiskt är det mycket klokare att satsa på en bro till Karlö. Den betalar igen sig så mycket snabbare än en Nagu–Pargas-bro.
Satsningen i norr kan därför inte automatiskt stämplas som regionalpolitik.
I landskapsplanen finns broalternativ inritade. Enligt planen är ändå målet att utvecklingen ska utgå från färjtrafik ända till 2030. Landskapsstyrelsen beslutade visserligen 2014 att arbetat för att planeringen skulle inleds 2016 och att bron skulle stå klar på 2020-talet.
NTM-centralen gjorde för sin del 2015 en utredning om hur en bro kunde förverkligas.
Så sent som i fjol satte ändå Kommunikationsministeriet projektgranskningen tillfälligt på is, då tanken var att först titta på hela vägnätet. Det säger något om prioriteringar.
För närvarande finns det helt enkelt inte något sådant som skulle ha gjort budgetpengar realistiskasden här hösten.
Frågan är om det ens är realistiskt att tro att en sådan plan kan finnas efter ett år, särskilt som det inte ens finns en tillräcklig politisk enighet om att det skulle behövas en bro mellan Lillmälö och Prostvik. Så sade riksdagsledamot Ilkka Kanerva (Saml) så sent som i våras.
Om en bro är målet, måste det gå att påvisa fler indirekta positiva ekonomiska effekter med Nagu–Pargas-bron än vad som nu är fallet. Annars blir det inga bropengar, inte ens om vi får uppleva den frikostiga valbudgethöst som Tuomas Luukka förutspår.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.