LEDAREN: Efter våldsdådet i Åbo – var är vi nu?
Störst av allt är sorgen över att oskyldiga mördades och skadades svårt i hjärtat av en stad som på en solig sensommareftermiddag inte ska vara annat än säker.
Vi kan tala om det öppna samhällets fiender eller om värderingar, men vi behöver inte göra det för att göra sorgen större.
Den kan inte bli större.
Men ur det som knivdådet på Salutorget i Åbo slog sönder reser sig också något annat.
Medmänniskan.
Hassan Zubier, som försökte hjälpa ett av dödsoffren, och skydda sin flickvän från gärningsmannen, vill inte kallas för hjälte.
– Jag är en medmänniska som kan agera, inte vända bort huvudet, inte stå och filma, säger Zubier som skadades svårt av gärningsmannen.
När vi talar om det som hände i fredags ska vi tala om Hassan Zubier.
Vi ska också tala om Hasan Alazawii, företagaren i Åbo som likt Zubier ingrep – med risk för sitt eget liv.
Vi ska tala om Ahmad Hosseini, afghanen som utbildar sig till närvårdare men som inte vet om han får stanna i Finland.
Hosseini sprang efter gärningsmannen och försökte hindra honom.
Vi ska tala om dem som sprang med Hosseini, för de är det råa våldets motsats. De är medmänskligheten.
Det är viktigt att vi gör det eftersom fredagens dåd tvingar en fråga på oss: Var är vi nu?
Om vi inte inkluderar Hassan, Hasan, Ahmad och andra som agerade när vi besvarar den frågan, då subtraherar vi bort medmänniskan.
Då blir svaret fel och vi tror oss vara på en betydligt mörkare plats än vad som är fallet.
Vi ska också tala om myndigheterna. Om polisen som agerade snabbt, och räddningspersonalen som gjorde likadant.
Vi ska tala om universitetssjukhuset som gjorde allt för att rädda liv, och om staden som upprättade en krisjour och såg till att invånarna kunde samlas på Salutorget på söndag och hedra offren.
Vi ska tala om tilliten till våra myndigheter, inte på ett blåögt sätt utan på ett sätt som ser rätt sorts agerande för vad det är: förtroendeingivande.
President Sauli Niinistö efterlyste på söndagseftermiddagen en diskussion där människor av olika åsikter verkligen försöker förstå varandra.
Niinistö har rätt på så sätt, att debatter som på riktigt ska föra ett samhälle någon vart måste krympa avståndet mellan debattörerna.
Inte för att människor måste vara eniga, utan för att en debatt inte ska vara statisk. Den måste röra på sig.
Men låt oss också erkänna att i flyktingdebatten så finns det många som inte är intresserade av att debattera på riktigt – de har redan bestämt sig för var vi är.
Det här är ett problem.
Polisen utreder morden som terrorbrott. Om det var ett sådant, med kopplingar till etablerade organisationer, kommer Åbo att ansluta sig till städer som London, Paris och Barcelona. Städer som har varit terroristernas mål.
Och vad om terrorkopplingen inte finns där? Gör det någon skillnad?
Inte för dem som ser asylrätten – det vill säga den allmänna rätten att ansöka om asyl – som ett hot i sig.
Men de som ser asylsökande som en säkerhetsrisk, eller som något ännu värre, har inte ensamrätt till svaret på frågan om var vi är.
Ingen har ensamrätt på det svaret. Vi måste komma på det tillsammans, för att komma vidare.
Fredagens våldsdåd har lett till en rad åtgärder. En höjd beredskap vid hamnar och flygfält, en synligare polis i gatubilden – det här är nödvändigt.
På mellanlång sikt kan det leda till att förslaget om ny underrättelselag får mera styrfart; att polisen får mera resurser; att myndighetssamarbeten ses över.
Men vad som händer längre fram är öppet eftersom vi inte ännu vet varför en tonårig marockan som sökt asyl i Finland bestämde sig för att mörda så många som möjligt.
Låt det vara öppet till polisen har svar. Låt inga beslut fattas utgående från åsikter som cementerades långt innan fredagens våldsdåd.
HÄR HAR VI SAMLAT ALLT OM KNIVATTACKEN I ÅBO
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.