”Låt forskningen och havet få ännu mera synlighet detta år”

När jag med min yngsta son i somras upptäckte en död storspigg i strandvattnet blev gossen nyfiken.

Varför har fisken stora ögon?

Varför har den vassa taggar?

Varför är den rund om magen?

Dialogen blir omedelbar och naturlig.

Pappan berättar, sonen lyssnar.

Frågor och svar avlöser varandra.

Detta är i all enkelhet vad bra vetenskaplig kommunikation handlar om.

En forskare som väcker intresse hos motparten kring ett fenomen.

Egentligen är det rätt enkelt, det handlar om konsten att berätta om en upptäckt – liten eller stor – på ett engagerande sätt.

Här har marinbiologerna en stor fördel eftersom vi alla på ett eller annat sätt är beroende av havet, och för en stor del av oss betyder havet något positivt.

Universiteten har tre uppgifter; forskning, undervisning och växelverkan med samhället eller den så kallade ”tredje uppgiften”.

Prioritetsordningen för en upptagen forskare är just denna.

Viktigt att producera stark vetenskap, publicera i vassa journaler och kamma in stora externa forskningsanslag.

Undervisningen ska vara välplanerad, aktuell, pedagogiskt korrekt och engagerande.

Därtill kommer administration och tidsanvändning på digitala verktyg för hantering av vardagssysslorna.

Inte konstigt att vi talar om ”forskningsledigt” och ”undervisningsbörda” då vi ser över våra arbetsuppgifter.

Det är därför inte förvånande att den tredje uppgiften oftast står lägst på forskarens prioritetslista fast det borde vara tvärtom.

Att skapa gränser mellan de tre arbetsuppgifterna är onödigt.

Undervisningen bygger på aktuell forskning och är en utåtriktad verksamhet avsedd för en specifik målgrupp – studenterna.

Studenterna är framtidens forskare, lärare och beslutsfattare.

Finlands Miljökunskapsforum jobbar för ökad växelverkan mellan informationsproducenter och -konsumenter.

I en gallup som berörde beslutsfattare och organisationer efterlystes rekommendationer för hur miljöinformation på ett effektivare sätt kunde användas inom beslutsfattningen.

Man konstaterade att man borde skapa incitament för beslutsfattarna att använda vetenskap och att dialogen mellan forskare och beslutsfattare borde förstärkas.

Likaledes föreslogs att universiteten borde erbjuda forskaren en morot för växelverkan med samhället och beslutfattningsprocessen.

Miljöforskaren kan inte förväntas vara expert på marknadsföring, sociala medier, design av webbsidor och popularisering av vetenskap.

Utan klara spelregler kring omfattningen av den tredje uppgiften förblir insatsen varierande.

Universiteten borde således på ett långt starkare och mångsidigare sätt stöda forskaren i kommunikationsprocessen och dialogen med samhället.

Balansen är viktig: samarbetet mellan forskare och beslutsfattare ska vara långsiktig utan att riskera forskningens autonomi, den fria grundforskningen.

Universiteten producerar en otrolig mängd intressant forskningsinformation.

År 2017 producerade enbart Fakulteten för naturvetenskap och teknik vid Åbo Akademi 550 vetenskapliga artiklar.

Hur många av dessa upptäckter nådde ut och hur många minns du?

Vilka fick genomslag inom beslutsfattningen?

I år kommer förhoppningsvis minst lika många nya chanser att synas, påverka, skapa debatt och öppna för oväntade och innovativa samarbetsprojekt.

Var fjärde vecka har en havsforskare ordet i den här kolumnen och vår marina miljö står i fokus.

Detta är ett bra ett sätt att skapa dialog kring spännande forskning och aktuella miljöproblem.

Låt forskningen och havet få ännu mera synlighet detta år.

Christoffer Boström
Biträdande professor
i miljörelaterad Östersjöbiologi
vid Åbo Akademi

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*