Länge leve grönlandshajen med sitt giftiga blod och vassa små tänder!

Kolumn Marie Nordström

I Arktis djupa, kalla vatten simmar en stor varelse lojt fram.

Den har mörkbrunt, spräckligt skinn.

Ganska små fenor och en trubbig nos.

Varelsen ser ingenting i mörkret där i djupet, det dinglar maskliknande parasiter från dess små ögon.

När munnen öppnas är den ett alldeles runt gap med vassa små tänder.

I ådrorna flyter giftigt blod. Ja, ni hör ju, det låter helt otroligt.

Men när det gäller grönlandshajen så överträffar verkligheten dikten. Och jag har sett den i verkligheten.

Grönlandshajen är ett av de största djuren i havet. Den blir drygt 5 meter lång och väger flera hundra kilogram.

Den rör sig alltså mycket långsamt och glider omkring på stora djup med en medelhastighet på 0,3 meter i sekunden.

Man trodde länge att grönlandshajen var en asätare som främst livnär sig på sånt som ligger stilla på havsbottnen, men trots sin tröghet och rätt så apatiska framtoning är hajen faktiskt ett aktivt rovdjur och hör till topp-predatorerna i Nordatlantens kalla, djupa havsområden.

Till födan hör också olika fiskar som torsk, lodda och flundra, samt andra mindre hajar och rockor.

Men hur den egentligen gör för att till exempel fånga en säl är, som så mycket med grönlandshajen, ännu ett mysterium.

Lägg till det faktum att grönlandshajarna sägs åtminstone delvis vara blinda på grund av de där parasiterna som fäster sig i hornhinnan.

Det är också i grönlandshajens ögon som lösningen fanns på en annan fundamental fråga om artens biologi.

Överhuvudtaget vet man väldigt lite om grönlandshajens utbredning och livshistoria – hur populationen ser ut och var hajarna förökar sig.

Fram till ett par år sedan visste man inte ens hur gamla de blir.

Det fanns uppskattningar som tydde på en mycket långsam tillväxt (runt 1 cm per år), och därmed en extremt långlivad organism, men det fanns inget som kunde bekräfta detta.

På andra hajar kan man räkna årsringar i ryggkotorna, men grönlandshajen har inga hårda delar, hela skelettet är av brosk.

Det stora genombrottet skedde när forskarna kom på att de kunde använda sig av hajens ögonlins.

Längst inne i linsen finns en kärna som bildas under hajens tidigaste livsstadium – under embryoutvecklingen.

Kärnan består av proteiner vars kemiska sammansättning avspeglar miljöförhållandena vid den tiden.

Genom att isotopdatera kärnan i ögonlinsen från 28 grönlandshajar av olika storlek fann man att de var flera hundra år gamla. Den största individen (en hona på 5 m) var 392 år gammal, det vill säga att den föddes i början på 1600-talet.

Grönlandshajen är därmed det mest långlivade ryggradsdjuret på jorden!

Grönlandshajens livslängd var en av de många fantastiska vetenskapliga upptäckter som gjordes under 2010-talet.

Arbetet visar klart att det finns mycket outforskat i våra hav.

Att även när det kommer till basbiologi för stora djur, vet vi rätt lite om ganska mycket.

Jag såg en grönlandshaj för första gången under en forskningsexpedition i Arktis, ett år innan studien på deras livslängd publicerades.

TUNU-programmet (baserat vid universitetet i Tromsö, Norge, ledaren för programmet är gästprofessor vid Åbo Akademi) undersöker biodiversiteten i nordöstra Grönland.

Mitt bidrag gäller i huvudsak mindre, ryggradslösa organismer och deras roll i havsområdets födovävar.

Det är oerhört givande och lika utmanande att ge sig ut på de bokstavligen outforskade vattnen.

Den biologiska mångfalden är inte jämnt fördelad över jordklotet och den mänskliga påverkan är det inte heller.

Om vi ska kunna identifiera områden där biodiversitetsförändringar är mest sannolika, behöver vi veta något om den biodiversiteten i första taget.

Jag ser fram emot att fortsätta arbetet, och förhoppningsvis delta i en till expedition, under det kommande året.

Under det gångna decenniet har vårt samhälle också uppnått andra, ovälkomna, men ej oväntade, milstolpar.

Sedan 1958 har koldioxidhalten i atmosfären mätts dagligen vid observatoriet i Mauna Loa, Hawaii, och 2014 gick vi över 400 ppm (parts per million).

400 kan te sig som vilken siffra som helst, men under mänsklighetens historia har vi inte tidigare överskridit den.

Vi befinner oss alltså i ett skede där förändringarna dels är väldigt snabba och dels innebär helt nya förhållanden.

Grönlandshajen, med sin långsamma ämnesomsättning och extrema livslängd, lever i ett område där klimatförändringen sker dubbelt så snabbt jämfört med det globala medelvärdet.

Grönlandshajen är inte så ovanlig som man kunde tro, och den är viktig i det arktiska havsekosystemet.

Den stora utmaningen för oss nu är att skapa förutsättningar för hajen att fortsätta vara det.

“Vårt hav i förändring” är en serie kolumner skrivna av forskare i Miljö- och marinbiologi, samt profileringsområdet Havet, vid Åbo Akademi. I texterna beskrivs hur Östersjön och livet i havet fungerar och förändras, vad vi kan göra, och vad som redan görs, för ett friskare hav.

Marie C. Nordström

Universitetsforskare, docent i marin födovävsekologi

Åbo Akademi

En kommentar

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*