Krönika: Den kvinnliga manifestationen

”Den kvinnliga frammarschen inom fotbollen befinner sig ännu framför allt på ett ekonomiskt plan i sin linda. Men steg tas hela tiden och jämfört med tidigare var VM i Frankrike ett sjumilakliv för damfotbollen.”

Straff eller inte? Australiens Hayley Raso på väg omkull inne i boxen i närkamp med norskan Kristine Minde. I detta fall kom ingen signal från det beryktade VAR-rummet. Foto: Mats Lundberg

Ett fantastiskt VM, en fantastisk manifestation och propaganda för damfotbollen runtom i världen. VM i Frankrike hade det mesta i fråga om artisteri, dramatik och märkliga upplösningar.

Speciellt under gruppspelets avslutande omgång och i åttondelsfinalerna var den kontroversiella, hånade och ibland – beroende på vilken sida man stod på – älskade videotekniken VAR i fokus.

Ofrivilliga handssituationer orsakade fler utdömda straffar än någonsin tidigare. I ett par tillfällen fick straffsumparna en andra chans när målvakten lämnat sin mållinje någon mikrosekund för tidigt.

Engelska skyttedrottningen Ellen White fick sin sjunde fullträff bortdömd två gånger. Först för en millimeteroffside i semifinalen mot USA, därefter på grund av en knappt märkbar handpåläggning i bronsmötet med Sverige. England fick än en gång återvända hem utan medalj.

 

Europeisk dominans – men ingen titel

Sju av åtta kvartsfinalplatser belades av lag från Europa. Den europeiska dominansen har aldrig varit så påtaglig som nu. Men guldet kom Europa likväl inte åt – USA var en storfavorit som höll trots att man på vägen fram stötte på nästan varenda huvudutmanare från den gamla världen.

Amerikanskorna försvarade sin titel från Kanada 2015 med bravur. Precis som den gången gick laget igenom turneringen obesegrat. USA:s förlustfria svit är nu uppe i 14 matcher, vilket givetvis är nytt rekord i de här sammanhangen.

Cirkeln slöts när den tveklöst största profilen Megan Rapinoe i sin lilatonade kalufs fick höja VM-pokalen framför euforiska lagkamrater. Den 34-åriga lagkaptenen polemiserade mot självaste Donald Trump under turneringen. Inte heller Fifas potentater undslapp Rapinoes vassa tunga.

 

En tävlingsmänska utöver det vanliga

För en vanlig dödlig hade pressen blivit för stor men Rapinoe triggades bara för varje rubrik hon skapade. Hon stod för bägge målen både i 2–1-vinsterna över Spanien och Frankrike, och visade vägen också i finalen med sin bombsäkra straff för 1–0 mot Nederländerna.

Nu blir de färska världsmästarna bjudna till Vita huset för att ta emot presidentens hyllningar, men då får de klara sig utan sin karismatiska lagkapten. Det har hon dyrt och heligt lovat. Översittare som Trump ger hon inte mycket för och i slutändan är båda två lika envisa.

Ur ett globalt perspektiv växer damfotbollen så det knakar. Världen runt lockade de 52 matcherna en rekordpublik som följde dramatiken från tv-soffor och storbildsskärmar. Också i Finland fångade Yles sändningar ett betydligt större intresse än för fyra år sedan.

 

Större profiler på många plan

På planen kunde man följa utvecklingen med blotta ögat. Tekniken, samspelet, löpningarna, tuffheten i närkamperna och målvakternas säkerhet på framför allt höjdbollar var av en helt annan kaliber nu än förut.

Profilerna var hur många som helst. Rapinoe, Ellen White, Alex Morgan, Rose Lavelle, Sherida Spitse, Kosovare Asllani, Lucy Bronze, Sam Kerr, Wendie Renard, Sara Dräbitz, Aurora Galli och många fler.

Bland målvakterna utmärkte sig speciellt holländskan Sari van Veenendaal och Sveriges Hedvig Lindahl. Deras parader bidrog starkt till att deras lag återvänder hem med medalj. Lindahls straffräddning mot Kanada var nog turneringens svettigaste.

Bakom USA korades de regerande europamästarna Nederländerna till kontinentens bästa lag. Sverige följde upp sitt OS-silver från Rio med att knipa nationens tredje brons på VM-nivå. Finalplatsen från 2003 förmådde svenskorna inte toppa, men insatsen var ändå enastående.

 

Norden hävdade sig väl

Sveriges segrar över Tyskland och England utgjorde höjdpunkter i framgångsrikt VM för Norden. I turneringens enda match som gick ända till straffläggning tog sig Norge till kvartsfinal. Trots att många länder numera satsar stort på spinnsidan står sig de skandinaviska nationerna väl i konkurrensen.

 

Hårt men ärligt. Norges Guro Reiten slår ihop med Hayley Reso. Duellerna på mittfältet var fränare än någonsin tdigare i VM. Foto: Mats Lundberg

Danmark, EM-finalist så sent som för två år sen, saknades. I kvalet gav danskorna frivilligt bort chansen till poäng genom att på grund av usla matchpremier vägra möta Sverige på bortaplan. Man tog sig ändå vidare till ett playoff där Nederländerna blev för starkt.

 

Satsande storklubbar

Den kvinnliga frammarschen inom fotbollen befinner sig ännu framför allt på ett ekonomiskt plan i sin linda. Men steg tas hela tiden och jämfört med tidigare var VM i Frankrike ett sjumilakliv för damfotbollen. Spelet var ärligt, filmningarna få och topplagens taktiska kunnande i många fall bättre än på herrsidan.

Ett slags garanti för att utvecklingen blir bestående är att världens mäktigaste klubbarna på allvar gett sig in i leken att skapa bättre förhållanden för sina damlag. PSG satsar, liksom Barcelona, Atlético, Bayern München, Juventus, Milan och engelska storheter som Manchester City, Chelsea och Arsenal.

Flera heltidsproffs ger bättre spelare, bättre turneringar och ett växande intresse. VM i Frankrike var ett lika stort som viktigt steg på vägen.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*