Kristen tro handlar om liv inte död, om nåd inte dom, om frihet inte tvång

För drygt tjugo år sedan bodde jag ett år i Toronto, Canada. I Toronto deltog jag aktivt i en missionsförsamling som hette People’s Church. I huvudgudstjänsterna på söndagarna var kyrkan alltid full, ungefär 1000 personer deltog regelbundet, men på påsken var kyrkan så full att alla inte rymdes in. Det löste man med videoskärmar i gymnastiksalen. Församlingen drev nämligen också en skola i samma lokaler som kyrkan fanns i. Gudstjänsterna i People’s Church var lite friare än våra, t.ex. blandade man moderna lovsånger med traditionella hymner och istället för oblater och vin använda man smörgåskex och saft. Ändå fanns det förstås också där vissa sociala regler som man skulle följa. De församlingsaktiva var alltid uppklädda när de kom till kyrkan och precis som här satt de oftast på sina vanliga platser.

I den församlingen fick jag många goda vänner. Jag vill berätta för er om två av dem, två tvillingbröder. Tyvärr kommer jag bara ihåg namnet på ena av dem. Han hette Tim. Men låt oss för berättelsens skull kalla hans bror Jean. Tim och Jean var till utseende lika som bär men till personligheten kunde de inte vara mer olika.

Tim, som studerade teologi, kom alltid för sent till gudstjänsten på söndagarna. Ibland var han till och med en halv timme försenad. Men när han kom såg man glädjen i hans ögon och han ställde sig upp och lovprisade Gud. Tim struntade blankt i konventionerna och kom till kyrkan iklädd lite trasiga ljusblå jeans, t-skjorta och ryggsäck. Med Tim hade jag många givande och spännande teologiska diskussioner och jag kände friden, tryggheten och längtan efter att få vara med och skapa en skönare, vackrare värld som han utstrålade.

Tims bror, Jean, som körde en sån där gul skolbuss som vi brukar se i amerikanska tv-serier och filmer, skulle aldrig någonsin ha vågat komma för sent till gudstjänsten. Och han var alltid propert klädd i mörkblå eller svart kostym, vit skjorta och slips. En mönsterförsamlingsmedlem. Han satt längst framme i kyrkan och inte uppe på läktaren tillsammans sin bror och oss andra i unga vuxnagruppen. Tråkigt nog fick man aldrig se Jean le, han skrattade aldrig och berättade aldrig dåliga skämt som sin bror. Orsaken var att Jean försökte leva ett perfekt och syndfritt liv. Och i hans strävan att behaga Gud hade han gjort upp en egen personlig syndalista. Resultatet blev att han inte längre vågade släppa loss, han vågade inte skratta. På något sätt, av någon orsak, hade han fastnat i syndalistorna och katalogerna. Han hörde och såg bara lagen, straffet och domedagen. Medan Tim i samma religion, i samma Bibel, hörde och såg ord som förlåtelse, frihet och nåd.

På söndag påminns vi i kyrkan om att fastän naturen som bäst håller på att gå in i sin vintervila så kommer våren igen och allt vaknar till liv. Vi firar en slags minipåsk för att inte glömma det som Tim hade insett. Kristen tro handlar om liv inte död, om nåd inte dom, om frihet inte tvång. Störst av allt är kärleken.

Mia Bäck

Kyrkoherde i Åbo svenska församling

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*