”Kris” är helt rätt ord för hemvården i Åbo – nu krävs åtgärder

De äldre sätter agendan för finländsk politik. De gör det genom att bli flera. Den demografiska utmaningen – att allt fler finns utanför arbetslivet och har ett ökande behov av vård – ligger bakom bland annat konkurrenskraftavtalet och arbetet med social- och hälsovårdsreformen.

Utmaningen tvingar fram en förändring av äldrevården. Institutionaliserad äldrevård riskerar vara dyr, inte bara mätt i pengar. I värsta fall kan den ha en passiverande inverkan på personer som fortfarande har möjlighet till ett aktivt liv.

Därför ses hemvården som så viktig, men hemvården löser inte allt. Också den dras med problem som orsakas, inte av vården i sig utan av beslut om den.

Till exempel: personer som är för svaga för att bo hemma anses som för friska för institutionsvård. Ibland får de inte ens den hemvård de behöver.

Med detta sagt: det finns personer för vilka hemvård är det bästa alternativet. Men det kräver att hemvården är den bästa möjliga.

Sedan i våras har hemvården i Åbo i nyhetsrubrikerna figurerat tillsammans med ordet ”kris”.

Den här beskrivningen tillbakavisade stadens öppenvårdschef Anne Vuorinen i ÅU 31.5. Personalbrist, vilket Vuorinen medger att hemvården lider av, är ingen kris eftersom kvaliteten på vården inte påverkas. (Vuorinen anklagar också medierna för att bidra till personalbristen, genom återkommande krisrubriker.)

Det är svårt att se logiken i ett sådant påstående, speciellt eftersom social- och hälsovårdsnämnden i Åbo igen måste bemöta Regionförvaltningens misstankar om missförhållanden inom hemvården (ÅU 21 och 22.11).

Utredningen visar att det förekommit brister i den kommunala hemvård som täcker Rosenkvarteret och angränsande kvarter. Bristerna rör bland annat bokföringen av arbetstider, intern kommunikation, otillräcklig utbildning och oskäligt långa väntetider på medicin.

Det här ska man åtgärda eller har man redan åtgärdat bedyrar staden i svaret till Regionförvaltningsverket, där man också tar upp vårens och sommarens personalbrist och den dominoeffekt den haft inom hemvården.

”Kris” känns som helt rätt ord men vill beslutsfattarna vidkännas detta? När ärendet behandlades i nämnden ledde det inte till någon större diskussion, och den politiska diskussionen i Åbo i allmänhet domineras av andra frågor än äldrevården. Vänsterförbundet förslag på ytterligare tre miljoner till äldrevården fick inte plats i partiernas överenskomna budget och röstades ner i fullmäktige i måndags.

Om social- och hälsovårdsreformen befriar stadsfullmäktige från ansvaret för dessa frågor finns det säkert en del förtroendevalda som drar en lättnadens suck. Äldrevården måste inte längre vägas mot andra investeringar som skuldtyngda Åbo måste genomföra.

Men problemet försvinner ingenstans och måste lösas. Men hur?

Institutet för hälsa och välfärd konstaterar i en färsk utredning att endast 12 procent av hemvården sköts av privata bolag. I Åbo och landskapet är siffran 5 procent.

Det är all anledning att tänka på denna fördelning, inte för att privata lösningar är heliggörande allena utan för att det kan finnas en outnyttjad samarbetspotential här. Den möjligheten ska Åbo se över, liksom att staden ska, för att lösa personalbristen, se över lönenivån för närvårdarna.

En liten ljusglimt i det hela, även om det är för tidigt att uttala sig om dess effekter, är planerna på en svensk närvårdarutbildning i Åbo (ÅU 7.11).

För även vi här talar om problem som måste lösas så ska vi inte glömma vad det i grunden handlar om: en människas rätt till ett värdigt liv.

Vård på det egna språket är en viktig del av det.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*