Kränker önskan om en saklig debatt yttrandefriheten?

Måndagen 19.11 ägde den av YLE direktsända omstridda debatten om jämställdhet ur ett manligt perspektiv slutligen rum i Åbo. Diskussionerna som föregick denna har varit många. En del studerande vid Åbo Akademi har även deltagit i dessa diskussioner i media, främst via insändare. Då ingen kan utge sig för att representera alla studerande vid ett universitet, ska denna insändare ses som ett bidrag till att nyansera diskussionen och främst ta upp frågeställningar i insändaren ”Åbo Akademi besudlar bilden av sig själv och av studerandena” (ÅU 16.11.2018).

Ledningen vid Åbo Akademi tog alltså beslut om att debatten med de dåvarande enda panelisterna (Bard & Mparmpagiannis) var för ensidigt vinklad och att det fanns risk för nedsättande och kränkande behandling. Frågan blev då hur ÅA kan fördöma en debatt där inte ett ord ännu yttrats? En följdfråga på detta är dock ifall Åbo Akademi borde ha förbisett de bokade gästernas tidigare uttalanden?

Därefter tog den eviga diskussionen om yttrandefriheten och huruvida den kränkts eller inte fart. Det finns alltså uppenbarligen ett behov av att närmare granska vad yttrandefrihet egentligen innebär. Handlar det om frihet att säga vad som helst, till exempel att kalla sina meningsmotståndare för psykiskt sjuka, och vidare hävda att de därmed inte har rätt att jobba vid en akademisk institution, utan borde spärras in? Eller handlar det om skydd mot förtryck, att få uttrycka sin åsikt utan risk för att diskrimineras?

Vi anser att begreppet yttrandefrihet blivit urvattnat då det används för att berättiga personliga påhopp, hets mot folkgrupp och allmänt nedvärderande kommentarer. På vilket sätt behövs detta för att få sin åsikt hörd? Vad bidrar det med till debatten?

Det samma gäller ”kränkt”, ett begrepp som är till för att identifiera när någon blir dåligt behandlad och genom detta också skydda mot förtryck. I ÅA:s beslut gjordes i vår mening rätt observation om att det fanns en risk för kränkande behandling i paneldebatten. Under diskussionen som följde har betydelsen av ”kränkthet” förvridits. Begreppet har i diskussionen snarare använts som en nedlåtande benämning på de som kritiserat debatten, det vill säga att kränkthet endast handlar om att inte kunna möta sina meningsmotståndare.

Vi bör vara mer nyanserade än så. Låt oss därför prata om debatt och samtalsklimat.

I insändaren i ÅU 16.11.2018 beskrivs universitet som en plats där tonåringar blir vuxna. Universitetet är en plats där de studerande kliver ur sin osäkerhet, lär sig att bemöta det de räds och får argumentera för vad de tycker. Det är en självklarhet att universitet ska erbjuda detta och låta sina studerande ta del av när till exempel forskare diskuterar i frågor där de inte är överens. Detta ska göras för att de ska få en möjlighet att utveckla sitt eget kritiska tänkande och bli säkrare i sin argumentation för sina ståndpunkter. Universitet ska dock också föregå med gott exempel på hur debatt mellan meningsmotståndare förs. Att ifrågasätta en debatt utifrån tidigare retorik hos deltagare är inte detsamma som att vara kränkt för att någon tycker annorlunda. Istället handlar det om att värna om att hålla en standard för hur vi kan tillåtas prata med varandra i det offentliga rummet.

I paneldebatten påpekade Anders Ahlbäck också att Akademin vill ha en saklig debatt. Om universitet misstänker att debatten inte blir saklig kan de välja att inte vilja förknippas med denna. Med facit på hand är det upp till var och en som såg debatten på Yle att avgöra om denna var respektfull och saklig. Skribenterna i tidigare nämnda debattinlägg menar också att “En mångfald av åsikter har länge setts som en förutsättning av utveckling och bildning.” Vi hävdar att en förutsättning för utveckling och bildning också är sakliga samtal, och att ett sakligt samtal inte är ett samtal där en ”den som sig i leken ger, får leken tåla” mentalitet råder. Att behålla ett debattklimat med saklig ton borde vara det primära. Vi borde inte eftersträva en förskjutning där vilken retorik som helst är tillåten eller där den som skriker högst dikterar premisserna för debatten. Att ÅA vill försäkra sig om en fortsatt saklig debatt är inte att inskränka yttrandefriheten.

Skribenterna frågar också vilka arbetsgivare som kunde se oss ÅA-studerande som kompetenta och värdefulla medarbetare när de förknippar oss med universitetet som inte tillät den här paneldebatten. Vem vill anställa en person som har blivit lärd att så länge man känner sig kränkt och vägrar ta debatten så går det bra när det är skarpt läge? Vi tror att flera arbetsgivare säkert inser att det fanns flera orsaker att vara kritisk till debatten än kränkthet på grund av olika åsikter. En arbetsgivare som nyanserat kan se på saken anställer personer från ett universitet som visar sina studerande att de vill värna om vissa gemensamma spelregler om hur vi för diskussion i det offentliga rummet.

Så, har alltså kränkthet större makt än debatt? Svaret är nej. Att efterlysa och vilja värna om en saklig debatt är inte, och ska inte bli, en synonym till att vara kränkt.

ÅA-studerande

Malin Nyman, Annika Tuomi, Branko Lampi, Veronica Fröberg, Nenne Björkbacka, Robert Backman, Annina Forsblom, Cecilia Berg, Lina Hassel, Hilma Forsberg, Fanny Lundstén, Miranda Geust, Sandra Lemström, Sofia Nordberg, Emma Andersson, Rakel Hindersson, Moa Enberg, Rosanna Fellman, Ada Meurman, Johanna Danielsson, Linda Yrjölä, Agnes Simons, Iris Pallas, Valter Ambrosius Östberg, Erika von Essen, Maria Thostrup, Christoffer Steffansson, Frank Holmberg, Catharina Nylund (f.d. ÅA-studerande), Natalie Skogman, Rickard Dahlbäck

En kommentar

  1. Ja det är endast de som skriker KRÄNKT högst som har rätt till yttrandefrihet. Hela världen måste göras till ett tryggt kuddrum där bara politiskt korrekta åsikter är tillåtna.

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*