Teater

Ja, jag vill läsa mer! Den här artikeln är exklusiv för ÅU:s betalande läsare. Våra nyhetspaket ger dig fri tillgång till alla Åbo Underrättelsers nyheter, reportage och artiklar på webben. Prova 1 månad för 1€*

Ja, jag vill läsa mer! Den här artikeln är exklusiv för ÅU:s betalande läsare. Våra nyhetspaket ger dig fri tillgång till alla Åbo Underrättelsers nyheter, reportage och artiklar på webben. Prova 1 månad för 1€*

Ja, jag vill läsa mer! Den här artikeln är exklusiv för ÅU:s betalande läsare. Våra nyhetspaket ger dig fri tillgång till alla Åbo Underrättelsers nyheter, reportage och artiklar på webben. Prova 1 månad för 1€*

All rekvisita och all inramning är gjorda utan vassa kanter, det är lent och vänligt. Men att vara med andra är inte alltid mjukt och lätt, och plötsligt vill Katt hellre leka med Kanin.

Det stiliserade markerar också att det är en ganska hårt styrd historia.

Man tar vad man har och så leker man att det är något annat. Far Ubus härskarspira är toalettborsten, det har arbetats in under hans år i teaterhistorien.

Teaterformen låter oss föreställa oss hur det kan ha sett ut, hur det kändes, hur det lät, vem som hostade mest, vem som hade de sämsta framtidsutsikterna, vem som var beslutsam, vem som hittade lite kärlek mitt i dammet.

Föreställningen ger sig, om man undantar den nedtonade scenografin, hämningslöst hän åt det visuella, något som kan vara på gott och ont, för pjäsen har ju också ett djupt resonerande innehåll: hur ska man kunna tänka själv, vad är att känna, hur visar man mod, hur hittar man sin väg?

Att se en pjäs om frågor som rör unga spelas av personer i precis rätt ålder är en speciell och omtumlande och rörande upplevelse. Just den här gruppen har en scenvana de fått med sig från sin utbildning, samtidigt har de sitt tonåriga kroppsspråk autentiskt med sig.

Storvulna känslor, fantasi och överdrifter och utstuderade kostymer – vilket barn är inte tilltalat av det!

Övertrampets estetik är det som driver ”Locker Room Talk”, ibland är det subtilt, ibland lutar det lite åt Godzilla.

Turun Ylioppilasteatteri. Efter att ha sett ”Odottaessa” tänker jag att pjäsen faktiskt understryker Becketts ursprungliga luffares belägenhet. De kommer ju aldrig riktigt till skott, och nu hittade man ännu en otäckt tydlig infallsvinkel på denna sits, skriver Ann-Christine Snickars.

Det börjar med en tom scen, in kommer en kvinna med bagen inklämd under armen och mobilen inklämd vid örat, så ser upptagna kvinnor ut i dag. När hon ser ut över publiken säger hon att hon är inhoppare på ett seminarium, vad det nu handlade om – livshantering, kanske.

Det handlar också pjäsen om – att vara vänner. Det gör ju en miljon barnpjäser, men den här kommer oss så finurligt nosande in på livet att man glömmer alla tidigare variationer. Man är bara i ögonblicket, som är öppet och kommunikativt, skojigt, inte helt ofarligt.

Om det finns en röd tråd i pjäsen handlar den om hur man förhåller sig till överraskningar av alla de slag, de som har en logisk förklaring och de som är helt oförklarliga.

Den rika änkan får friare, främst av dem är Samuel Ehrenmalm, adlig assessor från Åbo som vill komma upp sig än mer, komma till pengarna.

Körmedlemmarnas insats är fantastiskt helgjuten. De är otroligt flexibla och samtidigt samlade, de övertar de roller och funktioner som för tillfället behövs, blir fåglar och fångstgarn, möblemang eller katt.

Som ett utmanande korrektiv för vårt istadigt människocentrerade tänkesätt får fåglarna flyga genom föreställningen, som är nästan programmatiskt jordbunden med ett återkommande döds- och gravmotiv och skådespelarnas hårt trampande återkommande danssekvenser.

I den här världen föds ett aldrig sinande behov av livsstils- och självhjälpsråd i olika former. Hur klarar man sig bäst i den djungeln? Man börjar själv sälja produkten.

En omutligt tät scenutstrålning har Taina Reponen som mamma Laimi, känslomässigt tafatt men handlingskraftig. Det är en riskabel kombination, och i hennes tolkning stannar den inte på österbottnisk nivå utan når universella höjder.

Föreställningen blir gripande när motspelarna verkligen relaterar till Suosalos scenfigur och inte bara blir till sig och förtjusta av att instrueras av honom.

Åskådarna sitter på varsin sida om scenen. Just det blir en underström som sitter i från början till slut.